Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Bättre än manuset

Edda Magnason och Kjell Bergquist, som Monica Zetterlund och hennes far.

Per Olov Enquist om Kjell Bergqvist som Monica Z:s far.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tom Alandh.
Foto: Foto: Emil Nordin
På den nyrestaurerade Waxholms Bio, ett digitaliserat smycke, ser jag filmen om Monica Zetterlund och hennes pappa. Att Edda Magnason får en guldbagge framstår som rättvist. Men det är Kjell Bergqvist, hennes pappa, som är den emotionella motorn i denna annars ganska enkla film, och som gör den så bitvis storartad: en förtvivlad far, hjälplös, oerhört gripande.

Så läser jag Tom Alandhs vredesutbrott i DN. Han har sett "en grinig, sur, trist, tvär, ogin, självsvåldig och förgrämd skitstövel", och eftersom Tom Alandh (som jag verkligen respekterar) kände Monicas pappa, en fin och underbar pappa, så är detta förtal av en som är död och inte kan försvara sig.

Det kan inte vara sant. Vi kan inte ha sett samma film. Eller också är det sant, men en annan sanning, som handlar om en skådespelares användning av de ord som tilldelas honom. Och uppror mot det som tilldelas honom. Läser man manus - men "man" gör det ju inte, inte heller jag - har antagligen Tom Alandh rätt.


Men vi betraktar en film, och en skådespelare som gör en gripande, förtvivlad, tolkning av de känslolösa och brutala orden. Han var ju så rädd om Monica! Hur ska det gå? Denna onda värld! Och barnbarnet!

Varför talar ingen om morfars ångest? Denna rasande tolkning rakt mot orden. Detta svettiga ansikte, denna hjälplöshet, och när han uttrycker sin skräckslagna kärlek har han bara bristen på de rätta orden att tillgå. Men en skådespelare, i detta fall Kjell Bergqvist, äger ibland rätten att spela mot orden. Och det gör han. Den bagge också han snart får är välförtjänt, och porträttet sant.

Tom Alandh frågade sig hur Monica Zetterlund, som nu är borta, skulle ha reagerat inför detta porträtt av pappa. Men eftersom hon nu på sin digitaliserade biograf i himlen, på Guds högra sida, har sett filmen, så är jag säker på att hon skulle säga:

Det är ett trovärdigt porträtt av en besvärlig typ, som ändå var den finaste, finaste, finaste pappa.