Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Flyktingbåten i Venedig väcker avsky och obehag

Hanna Johansson. Foto: PRIVAT
Barca nostra. Foto: MIRCO TONIOLO / STELLA PICTURES/AVALON.RED B5725

En förlist flyktingbåt ställs ut på Venedigbiennalen, i en stad som hela tiden hotas av undergång.

Hanna Johansson reflekterar över vattnet som föder, förgör och speglar mänskligheten.  

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

VENEDIGBIENNALEN. När den ryske poeten och Nobelpristagaren Joseph Brodsky för första gången besökte Venedig förälskade han sig i doften av frusen tång. Det var vinter i den stad han sedan dess skulle komma att besöka nästan varje år, alltid under samma kalla årstid. 1988 fick han ett uppdrag av Consorzio Venezia Nuova, en organisation under det italienska Infrastrukturministeriet som hade till uppdrag att skydda staden och dess lagun från förstörelse, och resultatet blev boken ”Vattenspegel”, en kärleksförklaring till Venedig.

På båten mellan flygplatsen och San Zaccaria, en drygt timslång färd på grumligt gråblått vatten, drog jag djupa andetag genom det öppna fönstret. Doften påminde mig om Stockholm, sedan också synen: staden som snart tornade upp sig liknade utsikten från Skeppsholmen mot Strandvägen. 

Vatten är lika med tid och förser skönheten med dess dubbelgångare.

Nordens Venedig, tänkte jag för mig själv, det är alltså inte bara ett slappt samband av vatten, inte bara turistpropaganda. Jag har alltid tyckt att det finns något pinsamt över försöken att framställa min hemstad som större än den är. Men Nordens Venedig, absolut. Det kan den ha.

Vatten är lika med tid och förser skönheten med dess dubbelgångare, skriver Joseph Brodsky. Vattnet är Venedigs skönhet och stora olycka. Redan när Brodsky skrev ”Vattenspegel” utgjorde det ett problem; en kombination av det höga tidvattnet vintertid och fastlandets industrier vars avfall slammar igen lagunen fick staden att sjunka 23 centimeter under 1900-talet. 

Joseph Brodsky. Foto: OKÄND

Vid förra årets årstidsbundna översvämningar, acqua alta, illustrerade ett citat från en italiensk politiker hur vatten bokstavligen kan vara lika med tid: Markuskyrkan ”åldrades med tjugo år” efter att ha legat täckt av vatten under en dag.

Venedigbiennalens stora utställningslokal Arsenale, ett före detta skeppsvarv som började anläggas på 1100-talet, ligger av förklarliga skäl i nära anslutning till lagunen. Vid vattenkanten ligger ett verk som skulle kunna förväxlas med en rest av den forna varvsaktiviteten: en rostig fiskebåt. 

Men lyssna på vem, reflektera över vad?

Det är den schweizisk-isländske konstnären Christoph Büchels projekt ”Barca nostra”, och båten i fråga är den flyktingbåt som i april 2015 förliste i Medelhavet med över 800 passagerare ombord. Bara 27 personer överlevde.

Verket är ett av de på förhand mest omtalade på denna upplaga av biennalen. Büchels samarbetspartner, curatorn Maria Chiara di Trapini, uttryckte i en intervju i The Guardian sin förhoppning om att besökare ska ägna verket ”två minuter av tystnad för att lyssna och reflektera”.

Men lyssna på vem, reflektera över vad? ”Barca nostra” är skenbart utmanande i kraft av sin smaklöshet, av objektets laddning, av det extrema i tilltaget att transportera båten till Arsenale – det har varit ett invecklat byråkratiskt projekt – men det väcker inga motsägelsefulla eller komplexa känslor. 

När båten förliste miste över 700 människor livet. Foto: MIRCO TONIOLO / STELLA PICTURES/AVALON.RED B5725

Det väcker avsky, obehag, sorg, det vill säga helt naturliga känslor att hysa inför den politiska verklighet som dikterar ödet för miljontals människor på flykt, helt naturliga känslor att hysa inför åsynen av en plats där hundratals människor har dött.

Empatin tar större plats än smärtan.

Jag säger alltså detta från en position där flyktingerfarenheten ligger långt bortom min privata horisont, där dessa känslor är teoretiska snarare än traumatiska. Detta är orättvist. Och det är platt att påtala denna orättvisa, men kanske ändå inte lika platt som ”Barca nostra”. Mer än att fetischera döden och lidandet hos båtens offer – vilket i sig vore rimligt att påtala – fetischerar projektet en reaktion som min, det intellektualiserade lidandet, och gör den central. 

Empatin tar större plats än smärtan; tanken ”det hade kunnat vara jag” sätts högre än tanken: ”detta var jag”. Det blir ett slags känslomässig onani som smickrar betraktaren. Jag tänker på döden i Venedig, jag tänker på vilka ord som används för döden, och för vems död: ord som kris, eller utrotning. Jag tänker på språk. 

Felstavande konstnär

Den tyska paviljongens utställning innehåller en marin referens som snart avslöjar sig som någonting helt annat: paviljongen har utropats till ett Ankersentrum. Namnet anspelar på ”Ankerzentrum”, ankarcentrum, det namn som i Tyskland används för mottagningscentrum för asylsökande.

Curatorn Franciska Zólyom har bjudit in konstnären Natascha Sadr Haghighian, som i samband med biennalen har bytt namn till Natascha Süder Happelmann – en kombination av felstavningar av hennes namn från de senaste trettio åren. Biografisk information om NSH är avsiktligt motsägelsefull: hon kan vara född i Budapest, München eller Tehran, år 1987 eller 1953. På presskonferensen där hennes medverkan vid den tyska paviljongen tillkännagavs bar hon en papier maché-mask av en stenbumling för ansiktet.

Vilse i Venedig

Paviljongen uppfylls av det öronbedövande ljudet från ljudinstallationen ”tribute to whistle”, där sex musiker och kompositörer har arbetat med ljudet av en visselpipa, ett ljud som är sällsynt i musik men fullt av andra associationer. Ljudet av en visselpipa kan vara en varning, eller en order, ett startskott eller ett slut.

Jag går vilse på väg från Arsenale. Jag hamnar i utkanten av den stora varvsbyggnaden, jag tror att jag ska kunna ta mig vidare ut genom en liten park, men hamnar i en återvändsgränd där ett Boychild-performance pågår; jag tror att jag ska kunna ta mig ut genom ett torn, men där visas ett videokonstverk som jag inte bryr mig om att stanna vid, för ingen dörr är i sikte på andra sidan. 

Joseph Brodsky skriver i ”Vattenspegel” att man alltid går vilse i Venedig, att staden omsluter en som frusen tång, och jag känner mig lite uppmuntrad av detta. Det duggregnar och alla färger är utspädda som i en akvarell. Det känns som att befinna sig ute till havs, eller i Göteborg.

Att födas som en pärla i ett ostron, omgiven av hinnor och saltvatten.

Vatten är på samma gång liv och död. Det är ett hot och en nödvändighet, det är existensens ursprung, att födas som en pärla i ett ostron, omgiven av hinnor och saltvatten. Jag påminns om detta när jag ser Ingela Ihrmans sjögrässkulpturer på nordiska paviljongen, och Laure Prouvosts verk ”Deep See Blue Surrounding You” påfranska paviljongen. Det är havet som famn i stället för grav, havet som en livmoder.

Ingela Ihrmans sjögrässkulpturer. Foto: PIRJE MYKKÄNEN / FINISH NATIONAL GALLERY

Jag läser att förhållandet mellan kalium och magnesium hos fostervatten är detsamma som i urhavet när de första ryggradsdjuren gick upp på land. Jag vet inte hur man bevisar detta; det är okej för mig om det inte är sant.

När man älskar någon älskar man bristerna också. Joseph Brodsky skriver om översvämningarna, om hur vinterdimman får Venedig att stanna upp, den fryser tiden, ställer in båtförbindelser och flygplan, utplånar husens och broarnas konturer. Om det inte vore för det överhängande hotet om förstörelse hade ”Vattenspegel” inte kommit till. 

En av många översvämningar. Foto: FRANCESCO PROIETTI / AP

När man besöker staden under biennalen känns den som en pittoresk kuliss; det är inte omöjligt att föreställa sig den som ett korallrev under vattnet, det vore inte mindre osannolikt än att den, som nu, står på land. 

Det är inte omöjligt att föreställa sig den översvämmad året om, med tång som vajar som hår i trädgårdarna, bläckfiskar som simmar ut och in ur paviljongerna.

 

 

Hanna Johansson är tf konstredaktör, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida. 

I tv-spelaren högst upp i artikeln visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Gäst är Fredrik Virtanen. Programmet finns också som podcast.