Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Barnvänligt på det nya scenkonstmuseet

Barnvänligt.
LET'S DANCE. På nya Scenkonstmuseet blir det åka av. Foto: Jeanette Hägglund
Här kommer Pippi Långstrump! Foto: Jacob Forsell / EXP

Det nya scenkonstmuseet i Stockholm satsar på upplevelser och skippar historien.

Gunilla Brodrej saknar somligt men välkomnar barnvänligheten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

"Klåjnken" var ett unikt rum för barn i Stockholm. Det låg djupt inne i dåvarande Musikmuseet bakom Dramaten och lockade inte bara föräldrar med barn utan hela dagisgrupper. Genom att prova på och känna sig fram fick barnen en taktil kunskap om hur olika musikinstrument fungerar. Det var surrigt och härligt i Klåjnken, men ljuden var designade så att många kunde hålla på samtidigt.

Nu är både Musikmuseet och Klåjnken ett minne blott. Den senare har krympt till en låda som Musikverket/Länsmusiken skickar runt i landet till nyanlända och barn på flykt.

Det är utmärkt att detta görs, att 250 barn har inspireras till att spela på instrument, sjunga och dansa. Men det är ledsamt att verksamheten inte fanns kvar inne i scenkonstmuseet som öppnade i helgen.

Musik är så mycket mer

I stället för Musikmuseum har huvudstaden alltså fått ett nytt museum – Scenkonstmuseet – som sammanför de tre konstformerna musik, dans och teater. Musik kan visst vara scenkonst. Men musik är ju så mycket mer. Musik är visan som du sjunger för barnet vid läggdags, låten du dansar till på bröllopet, gratulationsvisan på födelsedagen, poppen i radion, Spotifylistan på löpturen, psalmen vid begravningen.

Om jag för en stund glömmer bort att sakna det som en gång var Musikmuseet och hur många musikinstrument från den enorma samlingen som har förpassats till glömskans källarvalv, är det en härlig upplevelse att vandra runt på det nya museet och interagera med allt möjligt.

Anita, Televinken och Hungran

Om jag bara hade haft ett barn i passande ålder med mig – i dockteaterdelen av utställningen kunde barnet ha fått styra marionettdockorna, skeletten av en människa och en häst, och få dem att röra sig till olika passande låtar ("Thriller", "Dem bones") eller stoppa sina små händer i handdockorna som sitter i precis lagom höjd för en femåring. Jag skulle peka på Anita och Televinken och den poetiska romantikern Hungran ur "Beppes godnattstund" och berätta att så där såg barnprogrammen ut när jag var liten.

Ett barn i tioårsåldern dansar med balettdansösen i dansboxen, ett annat väljer vilken teaterscen som ska spelas upp i den förtrollade teatervärld som konstnärsparet Davy och Kristin McGuire har skapat genom utsökta filigranscenografier där teatern börjar leva om man trycker på en knapp så att en filmprojektion sätts i gång. "Utvandrarna", "Mio min mio" eller "Fröken Julie".

En unge har inte fattat utan trycker på samma knapp om och om igen, vilket gör att Jean får börja om med stövelputsningen gång på gång. Det är inte det enda som blir underhållande genom publikens inblandning.

Otäck gubbmask i plast

I ett hörn av utställningen syns Turteaterns succé "Scummanifestet" . Den otäcka gubbmasken i plast är uppsatt bredvid affischen med skådespelaren Andrea Edwards. Ett barn utbrister: "Kolla vilken läskig mask, vad är det?". Mamman svarar: "Det är … en pjäs".

En cool tolvåring i solglasögon framför scenkostymerna beklagar att samtliga är för små.

En mormor lyssnar på sex olika artisters tolkningar av "O store Gud" medan hennes små barnbarn tar del av ett verk av "Ectoplasm girls" som åkallat andra sidan efter att deras mamma har dött (de använde sig av loopar från gamla inspelningar på kassettband). Det låter rätt läskigt. Barnbarnen vill att mormor ska lyssna men hon vill höra alla sex tolkningarna av "O store Gud".

Här kommer Pippi Långstrump

En morfar sitter med lurar på och tittar på en dokumentär om Georg Riedel medan en liten unge står bredvid med sina lurar och trycker i gång "Här kommer Pippi Långstrump" om och om igen. Hon sjunger med. Folk ler.

I den stora konsertsalen pågår ett allvarligt samtal med rubriken "För vem är scenkonsten?". Scenkonstmuseet tycks i alla fall ha bestämt sig för sin målgrupp. Tyvärr kommer inte de unga gå därifrån med någon större kännedom om musik som något annat än något som sjungs från scen i en mikrofon.

 

Gunilla Brodrej är kritiker och musikredaktör på Expressens kultursida.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook så att du inte missar några artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!