Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Barnslig lekfullhet - som i allt De Geer gjort

Carl Johan De Geer hade fingrarna med i det mesta av 68-generationens kulturyttringar.Foto: Cornelia Nordström

Carl Johan De Geer hade fingrarna med i det mesta av 68-generationens kulturyttringar.

Nils Forsberg tar sig fram genom en labyrintisk utställning på Färgfabriken och gillar även det han inte håller med om.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

KONST

Carl Johan De Geer

Ledtrådar

Färgfabriken

Stockholm

Till 17/8

Kuken. Testa att säga det just så, i bestämd form. Det är jätteroligt. Som kraftuttryck är det svåröverträffat, för medan "kuk" låter aggressivt och plumpt, klingar "kuken" avväpnande fnittrigt och barnsligt, samtidigt som den attacken från obestämd form singularis finns kvar.

Sådant struntade förstås polisen i 1967 när Carl Johan De Geer hade utställning på Galleri Karlsson. På en bild av svenska flaggan hade han stämplat "KUKEN", sedan stod det "Skända flaggan vägra vapen". På andra serigrafier stod det "USA mördare" eller "Svik fosterlandet var onationell". Samtliga beslagtogs och destruerades, De Geer dömdes för uppvigling och skändande av nationalsymbol.

Det är fortfarande ett roligt konstverk och numera har det ikonstatus. Om bara en bild får vara med när 1960-talets svenska konst ska sammanfattas i någon historisk översikt om 200 år lär det bli "Skända flaggan".

Allkonstnären De Geer hade några fingrar med i det mesta av 68-generationens kulturyttringar, från satirtidningen Puss till barnprogrammet "Tårtan", från textilformgivning i 10-gruppen till proggmusik med Blå tåget. Han ligger bakom ett tjugotal filmer, har gett ut flera böcker och gjort mängder av scenografier. Som fotograf dokumenterade han hela den epok när glada färger, musik och konst åt alla skulle göra världen bättre.

Men till skillnad från så många andra var Carl Johan De Geer knappast militant eller aggressivt dogmatisk. Hans attityd är mer buspojken som ropar "kuken" än huliganmannen som brölar "kuk".

Ändå förundras jag mer och mer över allt det där. Över upproret mot allt som uppfattades som "borgerligt", protesterna mot det ordnade och ordentliga, mot städade hem ("Det är borgerligt att diska", står det på ett av De Geers foton från tiden) och välvårdad uppsyn.

 

Var det så kvävande hemskt med konventioner? Kanske. Kanske är det bara svårt att se det när brottet mot konventioner varit norm i över 40 år.

En förklaring i fallet De Geer finns på ett personligt plan. Mamman nervsjuk, pappa diplomaten avsatte tid för att träffa sin son två timmar vartannat år, ständigt nya barnflickor på farfaderns slott i Skåne där han periodvis bodde, en mormor som var nazist - den högadliga överklassbakgrunden var på sätt och vis lätt att ta farväl av. Det är lätt att tänka att den kommer tillbaka i målningar av slitna interiörer befolkade av James Ensor-aktiga skuggestalter.

En sorgsen och vilsen pojke som skapat sig ett liv genom konsten? Vars verk upprepar sig först som fars, och sedan när vi ser allvaret som tragedi? Tvärs genom alla olikheter finns någonstans i det här beröringspunkter med Povel Ramel som väntar på att utredas.

Det finns två ingångar till den labyrintiska utställningen på Färgfabriken: Arbetsglädje och Dystopi. Naturligtvis går de ihop på några ställen och båda leder fram till samma slutstation, en landskapsinstallation med solkiga Märklintåg och störtade modellflygplan, gravstenar och trasiga leksaker.

Det handlar om samhällskollaps och klimathot men utstrålar den barnsliga lekfullhet som finns i nästan allt Carl Johan De Geer gjort. En förundrad blick på världen och tolkningar av den som man inte alls alltid håller med om, och ändå tycker man om alltsammans.