Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Barnets behov av osedlighet

Ska ett barn verkligen läsa vad som helst?

Björn Barr minns hur serietidningen Pyton gläntade på dörren till en förbjuden värld.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

En regnig dag sommaren 1996. OS i Atlanta pågår för fullt på tv:n. Medan min familj håller tummarna för Ludmila Engqvist, Mikael Ljungberg och det svenska handbollslaget promenerar jag själv i väg till Icabutiken i det bohuslänska samhället Grundsund. Jag har precis fyllt tio år och fått tvåhundra kronor av farmor.

I drygt en vecka har jag tänkt göra mitt inköp, men gång på gång har planerna grusats. Antingen har pappa bestämt sig för att följa med till butiken, eller så har jag fegat ur i sista stund.

Nu finns det ingen återvändo längre, snart åker vi hem till Göteborg igen och då är chansen försvunnen för alltid. Där skulle någon kunna känna igen mig.

 

Framme i butiken stryker jag osäkert kring tidningshyllan. Där, på hyllplanet mellan barndomens oskyldiga serietidningar och vuxenvärldens avklädda herrmagasin, ser jag målet för min exkursion: tidningen Pyton. Omslaget pryds av en förvånad snorklare som inte längre får luft. Han har nämligen lyckats suga in en kvinnas bröst i snorkeln. Tidningen bjuder dessutom på serierna "Crazy cow dödar djur" och "Säpo-Kenneth skjuter vilt".

Den här gången går det vägen, Icahandlaren verkar inte ens bry sig om det uppenbara snusket på framsidan. Redan efter första genombläddringen brinner mina kinder.

Får man verkligen läsa sådant här?

Pytons frivola blandning av våld, kroppsvätskor och politik gläntade på dörren till något annat; en farligare och vuxnare framtid. Det var något med vulgariteterna som ställde de dittills självklara grundpelarna i barnets värld på ända. Var det lagligt att rita en hund som såg ut som Adolf Hitler? Kan man skämta om strålskadade barn i Tjernobyl? Är ingenting heligt?

Uppenbarligen inte.

 

Samhällets moraliska väktare rasade. I en artikel i Aftonbladet från 1995 försöker en upprörd mellanstadielärare stoppa sina elever från att läsa tidningen. Hon har redan fått butikerna i Sorunda söder om Stockholm att sluta sälja den.

- Pyton är emot allt som läroplanen och vuxenvärlden borde stå för, slår hon fast i artikeln.

Bättre reklam är svår att tänka sig. Något försäljningsstopp blev det förstås inte. När tidningen väl gick i graven 1998 fortsatte flera av tecknarna att rita för Megapyton och Galago. Några av dem tillhör våra mest kända tecknare i dag: Martin Kellerman, Joakim Lindengren och Simon Gärdenfors ritade alla för Pyton.

Och vi som läste tidningen som barn gick inte heller under. Snarare lärde vi oss något om kraften i en tecknad bild.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du diskutera och kommentera våra artiklar.