Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Barnet som aldrig ärvde familjeföretaget

Arvtagare. Gun, Lukas och blivande vd Jonas Bonnier som elvaåring 1974. Foto: Bernt Claesson.

I morgon tar Svea hovrätt upp frågan om Bonnierättlingen Anna Toss rätt till en del av familjeföretaget.

Expressen Kultur publicerar ett exklusivt utdrag ur Björn af Kleens kommande bok "Lucke och Lull".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

På måndagen möts de i rätten igen

När Lukas Bonnier dog 8 februari 2006 var samtliga av hans ägarandelar redan skänkta till hans fem inomäktenskapliga barn. I augusti 2007 stämde den utomäktenskapliga dottern Anna Toss sina syskon. Toss vill att gåvorna ska betraktas som arv, vilket garanterar henne laglott. Familjen Bonnier hävdar att företagsandelarna var gåvor, som Lukas Bonnier därmed var fri att skänka bort som han önskade. Dessutom skulle koncernens bolagsavtal, som inte erkänner utomäktenskapliga barn som bröstarvingar, ha stoppat dottern från att upptas i delägarkretsen. Familjen Bonniers tolkning vann i Stockholms tingsrätt i fjol. I morgon möts parterna på nytt i Svea hovrätt i Stockholm.

Björn af Kleen

Björn af Kleen, född 1980, är reporter och redaktör på Expressens kulturredaktion. Han debuterade som författare med reportaget "Jorden de ärvde" (2009) och samlade sina artiklar i "PS" (2011). Texten är ett utdrag ur den kommande boken "Lucke och Lull. Arvet efter en Bonnier" som utkommer på Weyler förlag hösten 2013.

I dynastin Bonnier saknar bastarderna arvsrätt.

Den halvtimmeslånga pläderingen i Stockholms tingsrätt börjar lida mot sitt slut när Bonnieradvokaten Börje Samuelsson sneglar mot Lukas Bonniers utomäktenskapliga dotter Anna Toss, en 49-årig fyrabarnsmor från Södermalm i Stockholm.

- ...Lukas Bonnier betraktade inte Anna Toss i det här sammanhanget som en del av den Bonnierska familjen. Hon kunde helt enkelt inte förväntas ingå i och bli accepterad ... i den familje- och företagskultur som fanns i familjen. Det kan man naturligtvis ha synpunkter på, av moralisk och annan karaktär, men synsättet var en realitet som möjligen speglade den tidens traditioner, i vart fall i familjen Bonnier.

Anna Toss sitter tätt ihop med sin familj. Man är uppklädd. Döttrarna bär vita rosetter på sina mörka sammetsklänningar. I en genomgång av målet hemma hos Toss en dryg vecka före rättegången har deras advokat Olof Torén uppmanat familjen att vara prydlig och visa respekt för domstolen. I övrigt är det "du" och "god morgon", sade han.

I Stockholms tingsrätt är det tyst. När Börje Samuelsson återger familjen Bonniers inställning till Anna Toss blir det ännu tystare.

- I det sammanhanget var Anna Toss alltså, tyvärr, en utomstående, inte minst alla de bolagsavtal som gåtts igenom här belyser väldigt väl den starkt negativa hållning som fanns i familjen Bonnier mot utomstående och i den kretsen av utomstående så ingick faktiskt oäkta eller utomäktenskapliga barn. Därom råder ingen tvekan.

Att ärva företagsandelar i Bonnierkoncernen, som Anna Toss alltså inte gjorde när hennes pappa Lukas Bonnier dog den 8 februari 2006, är något annorlunda och större än att ärva andelar i ett företag vilket som helst. Att ärva i Bonnierfamiljen är att upptas i en politisk och kulturell gemenskap sammansvetsad under generationer. Att som Anna Toss ha vuxit upp utanför fadershuset - hennes mamma Margareta Toss var en vänsterradikal chefredaktör på Kamratposten utan djupare lojalitet med Bonniers ekonomiska företagsintressen - är att sakna "det sociala nätverk: det sociala och kulturella kapital" som Bonnierfamiljen baserar sin ägargemenskap på, resonerar advokaterna i Stockholms tingsrätt den 23 januari 2012. I sin sakframställning under förmiddagen har Börje Samuelssons kollega Rolf Andersson försökt gestalta denna exklusiva gemenskap.

- Det var en fråga om släktingar som de hade lärt känna eller lärde känna genom familjesammankomster, högtider och annat socialt umgänge genom verksamhet i och för handelsbolagen. Genom gåvorna och det med gåvorna förknippade bolagsmannaskapet inlemmades gåvomottagarna i familjeföretaget, i familjen Bonniers sociala nätverk, i familjens kulturella arv samt judiska och liberala tradition.

- Tydligt är att Anna Toss överhuvudtaget inte övervägdes av Lukas som tänkbar bolagsman och delägare i handelsbolagen, fortsätter Rolf Andersson. Detta fanns överhuvudtaget inte med i hans världsbild.

- Anna Toss och Lukas träffades sporadiskt. Hon växte upp tillsammans med sin mor och uppfostrades av henne. Hon var inte inlemmad i den Bonnierska familjen eller traditionen av familjeföretagande.

 

Anna Toss är inte det första utomäktenskapliga barnet i familjen Bonnier. Men hon är det första att hävda sina intressen i en domstol. Lukas Bonniers storebror Albert Bonnier jr, Expressens grundare och släktens patriark under efterkrigstiden, fick 1946 ett bonusbarn med Damernas världs chefredaktör Mai Santesson. Tor Bonnier, Lukas och Alberts far, fick 1941 sonen Bertil utanför äktenskapet och Tors farfar, firmagrundaren Albert Bonnier, fick efter hustruns död två pojkar med den 40 år yngre Ebba Herván. Ingen av dessa barn har ärvt företagsandelar.

I svensk lag är utomäktenskapliga barn fullt arvsberättigade sedan första januari 1970. Det innebär att även sådana är garanterade en laglott, en skärva av arvet. Dock inte i Bonnierfamiljen. Det bolagsavtal som reglerar ägandet i koncernen mellan 1953 och 1999 - perioden då Anna Toss syskon får sina andelar - exkluderar utomäktenskapliga barn. De är inte att betrakta som bröstarvingar. I tingsrätten argumenterar Olof Torén för att Bonniers familjebegrepp sedan 1970 strider mot arvslagen. Bonniers ombud hävdar å sin sida att avtalet, och synen på familjen som en social samhörighet, måste respekteras.

- Oäkta barn var inte bröstarvingar, säger advokat Rolf Andersson.

 

Fram till början av 1600-talet hade avel till frilla eller konkubin - stadigvarande älskarinna - fortfarande chans på kvarlåtenskap. Den förlåtande attityden bottnade i ättesamhällets pragmatism: i en tid med utbredd barnadödlighet och låg medelålder var släktens överlevnad prioriterad äktenskaplig trohet. Familjen i småborgerlig mening hade begränsad betydelse: ätten snarare än individen var rättssubjekt och engiftesprincipen ännu i sin linda. Arvsrätten för oäktingar tillkomna i en socialt accepterad otrohet verkar ha bestått genom medeltiden. "Frillobarn ärver, horbarn ärver intet" slår riksrådet Johan Skytte fast i en stadslagskommentar i början av 1600-talet. Professor Rolf Nygren citerar lagkommentatorn Benedikt Crusius definition: frillobarn är oäktingar till en kvinnokona med vilken fadern skulle kunna bygga hjonelag. Horbarn är produkten av "förbjudin och fördömlig sammanblandelse".

Med protestanternas triumf på Uppsala möte 1593, då lutherdomen utropas till svensk statskyrka, försämras dock gradvis villkoren för bastarderna. Att "fädernas missgärning" ska brännmärka avkomman är "närmast en truism" i den nya kyrkan, skriver Rolf Nygren i "Arvsrätt och tom fattigvårdskassa". När arvsynden tar plats i ärvdabalken mot mitten av 1600-talet kan så "den stora sexjakten börja på allvar". 1636 utesluter Stockholms stadsprivilegier "bastarder och av oäkta säng födde" från såväl mors- som farsarv. I andra städer straffas utomäktingarna även med skråförbud.

 

I det medeltida Sverige hade skillnaden mellan ett planerat och ett ingånget äktenskap varit mindre precis, och par som idkat lönskaläge - samlag mellan ogifta - kunde hävda att koncepieringen skett under trolovning och på det sättet göra avkomman arvsberättigad. Med protestantismen skärps dock äktenskapets formalia, vigseln blir obligatorisk och lagen samtidigt mer obönhörlig: barn avlade i lönskaläge "utan äktenskapsloven, eller i hordom eller i förbjudna leder; de barn må ej annat arv taga, än efter egna bröstarvingar".

Avklippta från föräldrarnas kvarlåtenskap och delar av arbetsmarknaden försämras utomäktingarnas försörjningsmöjlighet drastiskt. Problemet speglas i 1734 års lag där bastarder alltså inte ärver men av föräldrarna garanteras "nödtorftig föda och uppfostran, till dess de sig själva nära kunna". I samma ärvdabalk motiveras emellertid varför försörjningsbördan inte kan lösas med breddad arvsrätt. Om barnet ärver efter fadern skulle förslagna kvinnor frestas att spekulera i samlaget och själva slå mynt av mannens kvarlåtenskap. "Skulle ock horunga få ärva sin fader, så skulle mången lättfärdig kona genom lägersmål komma till egendom, i det hon, när barnet sedan dödde, finge ärva det som barnet efter fader i arv tillfallit".

Med 1800-talets proletarisering blir utomäktingarna en allt tyngre ekonomisk börda för det allmänna Sverige. Både jordbruksbefolkningen och den urbaniserade industriarbetarklassen alstrar som aldrig förr barn utan ekonomiska rättigheter. Präster som själva börjat skymta botten i socknarnas fattigvårdskassor mjuknar i sitt förhållningssätt till synden. Bakom två av det tidiga 1800-talets mest radikala motioner står präster som vill ha hjälp med försörjningsbördan av faderslösa. Carl Magnus Agrells förslag i 1815/17 års riksdag - att oäkta barn ska ärva efter fadern - vinner visserligen inte laga kraft förrän 155 år senare, men 1853 blir föräldrar med arbete i alla fall skyldiga att försörja samtliga sina barn under uppväxten.

 

Med 1900-talets dubiösa intresse för människans biologiska konstitution uppmärksammar politiker det inkonsekventa i att exkludera barn med faderns blod. Lagstiftarna är dock fortfarande rotade i en föreställning om familjen som social samhörighet och skräckscenariot med frillobarn som dyker upp vid patriarkens kista - utsätter änkan för känslomässigt lidande och utmanar halvsyskonens integritet med ekonomiska krav - försinkar deras rättigheter.

Dessutom är det fortfarande svårt att säkerställa faderskap. I doktorsavhandlingen "Föräldraskap i rättslig belysning" visar Anna Singer hur blodprovet blir mer finkalibrerat under 1900-talet: uteslutningsmöjligheten av felaktigt utpekade pappor går från 15 procent i slutet av 1920-talet, till 36 procent 1945 och 50 procent 1955. Med dagens DNA är uteslutningsfrekvensen 99,99 procent. Genetiken får gehör i 1969 års lagdiskussion: sedan första januari 1970 är alla skillnader i rättsföljd för inom- och utomäktenskapliga barn avskaffade i svensk lag. När Sverige till sist ändrar lagen är vi 55 år efter Norge och 33 år efter Danmark.

För Lukas Bonnier, vd för Bonniers tidskriftsförlag Åhlén & Åkerlund mellan 1957 och 1978, är det tidiga 1960-talet ett vägskäl. Hustrun Görvels död 1960 lämnar honom ensam med fyra barn. När Lukas förenas med Kamratpostens chefredaktör i december 1961 måste han redan ha fördjupat relationen med sin sekreterare Gun Galin. Två månader in i graviditeten med Toss gifter han sig med Galin och i december 1963 föds Jonas Bonnier inom äktenskapet. Femton månader och två dagar skiljer syskonen åt.

Jonas, i dag vd för Bonnierkoncernen, stryker sig över ögonen.

- När det gäller Anna... så har hon en bild av hur min pappa skulle ha gjort och så gjorde han något annat. Och så testar hon det i domstol. Då finns det ett domslut som säger att i princip var min pappas tolkning den korrekta. Och nu ska det gå till hovrätten och så får hovrätten säga vad den tror.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!