"Sicket elände att det ska gå och bli krig just när man har fått kycklingar."
Lille Aljosjas farmor har all anledning att vara förtretad. De duniga, gula kycklingarna springer i ett såll: de var fem. Snart faller bomberna: Det föll en, två... sju.
"Det var så jag lärde mig räkna."
Aljosjas berättelse ingår i "De sista vittnena", som rymmer hans och hundra andra barns minnen av "Det stora fosterländska kriget", som andra världskriget kallas i Sovjetunionen. Svetlana Aleksijevitj ger oss ännu en tung balk i verket "Utopins röster", i briljant översättning av Kajsa Öberg Lindsten.
Det är ett historiskt verk i alla bemärkelser. Aleksijevitj ger röst åt en förlorad värld, sovjetmänniskans liv och öde, hopp och besvikelser. Hon har aldrig backat en tum i skildringen av den kommunistiska diktaturens förtryck, men heller aldrig lämnat den enskilde i sticket, ofta utlämnad åt statistikens, generaliseringarnas och propagandans godtycke.
Svetlana Aleksijevitj har låtit sovjetmänniskan förbli mänsklig, ett både moraliskt och litterärt storverk, som kommer att räknas henne tillgodo på domens dag.
"Solo för barnröst" är undertiteln till "De sista vittnena". Författarens syfte är att få barnets genuina minnen från kriget. Otolkade, ocensurerade. Om det verkligen går att intervjua vuxna och sålla fram "rena" barnaminnen kan vi ju lämna till psykologerna. Litterärt är det drabbande. Långsamt växer bilden fram av civilbefolkningens öde på östfronten. Här talar en traumatiserad generation.
Krig går ju inte att begripa. Ena dagen kläcks kycklingarna, nästa faller bomberna. Soldater står i trädgårdslandet och skjuter din mamma i ansiktet, arresterar din pappa. Byn brinner.
Också djuren lider, överallt råmande kor, skriande hästar och grisar på flykt som följs av barnens medlidande. En ensam hund sitter och tjuter på en hög av aska. I en gård hittar tyskarna inga människor. Då hänger de katten, och den dinglar i repet som ett barn.
Hundarna kommer särskilt nära. Snälla hundar, tröstehundar, och hundarna som räddar liv. Inte bara i det blockerade Leningrad äter barnen upp sina hundar. Och tackar för maten. Det finns också specialtränade tyska schäfrar som vädrar människoblod i Brest och Vitebsk, och sliter barnen i stycken och slamsor.
Ja, det är outhärdlig läsning, och hur skulle det kunna vara annorlunda? Detta är kriget.
Men Svetlana Aleksijevitj har ett sjätte sinne för paradoxen, och för livets läkande krafter. Som en svag men omutlig understämma till krigets vrålande crescendo går kärleken. Grannar, tanter, fastrar, främlingar och barnhemsföreståndarinnor räcker ut en hand.
Godhet finns, till och med bland ryska slavarbetande barn i en tysk vapenfabrik. I form av en tapper liten skyddsängel med fladdrande vingar, stor som en sparv ungefär.
"De sista vittnena" må vara ett historiskt storverk, men blir förstås aldrig historia. Byarna brinner ännu. Spädbarn kvävs till döds eller kastas i havet. Mord och våldtäkt i namn av krig är inte glömda storheter.
Det går alltså inte att läsa Svetlana Aleksijevitj utan att ta ställning. Ska vi hjälpa livets läkande krafter eller ska vi strunta i det?
Det finns hundratusentals barn där ute som blir framtidens vittnen. Ska vi hjälpa dem, eller tro att den lilla skyddsängeln, stor som en sparv, kan göra jobbet ensamt?
Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.