Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Barndomsbetraktelser från livet vid blå linjen

Måns Wadensjö är född i Solna och debuterade 2009 med ”Förlossningen”. Foto: PETTER JÖNSSON

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN

MÅNS WADENSJÖ

Människor i Solna Albert Bonniers, 474 s.

Solna – en stad i staden. Inte en förort, som platsen Måns Wadensjö skrev om i sin förra roman om "ABC-staden" Vällingby. Solna är en stad. I Wadensjös nya roman "Människor i Solna" växer den till ett universum, sett genom barnet Måns ögon.

För honom är världen lägenheten, den som plötsligt har flyttat till ett annat våningsplan men i övrigt är sig nästan precis lik, det är förskolan Sädesärlan, och det är Ingentingskogen, där barnen en dag möter Skogsmulle. Är han på riktigt eller inte? Är han snäll eller otäck? Måns Wadensjö är bra på de där nästan lite magiskt realistiska glidningarna mellan barnets seende och vuxenvärlden.

Jag är överhuvudtaget rätt förtjust i hans sätt att skapa ett mikrokosmos, och hans konsekventa inriktning på platsens betydelse. ”Människor i Solna” är ett större romanprojekt än ”ABC-staden” – och det är något befriande vansinnigt med att låta en ordinär plats som Solna få en roman som sväller ut över nästan 500 sidor.

Varvat med pojken Måns storögda men ofta klarsynta barndomsbetraktelser sprängs röster från andra Solnabor in; anonyma vittnesmål från en vuxenvärld fylld av trassliga vuxenproblem. Det är såväl ögonblicksbilder som mer komplicerade situationer; det är husköp och mögelskador, sjukdomar och kommunalpolitik om vartannat. Barnet börjar skolan, hans mamma engagerar sig i politiken.

Mellan barnets öppna förutsättningslösa seende och de vuxnas hemlighetsfulla och begränsade värld finns en tydlig och avsiktlig kontrast. Det är barndomspartierna som imponerar mest, just för att Wadensjö ofta lyckas ladda dem med den gränslöshet som barndomen besitter. Han skriver rakt och okonstlat, och i vuxenpartierna får jag ibland känslan av att läsa en rapport med transkriberade intervjuer. Säkert också det helt avsiktligt.

Möjligen är denna roman mer idé än innehåll, men tack och lov innehåller den tillräckligt mycket nerv och känsla för att läsaren ska glömma bort det.