Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Med konsten som skydd efter katastrofen

"Regn" av Lenke Rothman på Forum för Levande historia i Stockholm Foto: Beata Cervin
Konstnären Lenke Rothman Foto: Lennart Arnér
Magnus Florin är kritiker på Expressens kultursida. Foto: STEFAN TELL / BONNIERS

Konstnären Lenke Rothman förlorade åtta av tio familjemedlemmar under nazismen. Magnus Florin ser en utställning full av föremål till minne och skydd.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | KONST. Jag minns Lenke Rothmans scenografi till August Strindbergs ”Påsk” på Dramaten i början av åttiotalet. Pjäsens olyckliga familj tog sin tillflykt till en mjuk mönstrad matta och en liten bordsduk i vit spets, men hela deras liv var som utställt på gatan. Över och under dem syntes vindsförrådet och källaren, med allt undanstoppat, allt som gör sig påmint. Bagaget av gamla familjeporträtt, utnötta plagg, en fågelbur, en tomtemask, en sparad barnvagn.

Det finns knappt några hus alls hos Lenke Rothman (1929-2008). Få undantag – en liten röd stuga instängd bakom galler och flugor, eller ett slott som stram kuliss till fördrivning och flykt.

Istället finns massor av saker, ansikten, tecken. Ofta sköra, fina, nätta och självklara - men utan säker varaktighet, utan tyngd och skugga. Bara här en stund innan de sjunker tillbaka.

Gripande på Forum för levande historia

Jag går runt i den rika och gripande utställningen på Forum för levande historia, gjord i samverkan med Sörmlands museum. Och återvänder flera gånger till den stora målningen ”Regn” (1963). 

Ja, det är verkligen ett regn som pågår – som inte faller utan snarare forsar, oupphörligt och blytungt. Mot den oroligt fläckiga bakgrunden är det hebreiska alfabetet utspritt, stora och små bokstäver i blått, svart och vitt. Blicken söker fäste, men irrar. Skrift och ljud hotar att översvämmas och lösas upp. Högst upp, just i målningens överkant, en svart kvadrat. Även den under upplösning.

 

LÄS MER – Therese Bohman: Hennes bilder är skatter som väntar på upptäckt 

 

Den svarta fyrkanten är ingen hälsning till Malevitj. Istället hör den samman med Lenke Rothmans egen familjehistoria, hennes eget öde. I kvadraten återfinns faderns tefillin, den svarta läderkapseln som han bar på sin panna under morgonbönen, innehållande en bit pergament med tecknen för Guds namn.

Lenke Rothman fördes åt sidan

Det regnade vid järnvägstransportens slutdestination sommaren 1944. Mamman Sarolta, damfrisörskan, anlände till Auschwitz med sina fem pojkar och två flickor. Vid selektionen fördes de äldsta syskonen Lenke Rothman och hennes bror Alexander åt sidan. 

De fick inte se sig om när resten av familjen gick till sin avrättning – mamman, systern Irén och bröderna Suli, Leli, Aizik, Tibi och Holcsi. Pappan Jenö, chassidisk religionslärare som blev paraplymakare, hade tidigare uttagits som ”arbetssoldat”, levande minröjare. Han avled i tyfus tre dagar efter krigsslutet.

En familj på tio. Åtta försvann. Talet åtta kommer hela tiden tillbaka hos Lenke Rothman. Åtta antydda ansikten. Åtta pärlemorknappar. Åtta papperslappar. Åtta streck.

Hon fick inte med sig något utom barndomens bön och minnena. Men en sådan tilltro de gav henne! I utställningen på Forum för levande historia finns en löftesrikedom bevarad i alla saker och ansikten och tecken, även i det allra enklaste. Skapelsegnistan. En träbit från stranden blir en amulett till skydd.

 

Magnus Florin är författare, dramaturg och medarbetare på Expressens kultursida.

 

KONST

LENKE ROTHMAN

”Att hopfoga den sönderfallande världen”

Forum för levande historia, Stockholm

Till 1/9

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!