Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Barn är inga monster, Carl Hamilton!

Foto: CATO LEIN

I en text i Dagens Nyheter gissar Carl Hamilton att den generation som växer upp nu är den värsta någonsin. Gunilla Brodrej undrar om han har slutat gå ut.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Den durkdrivne samhällsdebattören Carl Hamiltons senaste bidrag till genren ”Ungdomen nuförtiden” handlar om ”Den infantila generationens” barn (DN 20/8). Allting kommer att gå åt helvete. Inte på grund av att vi kör miljön i botten utan därför att det uppväxande släktet är ”små monster” vilket i längden hotar demokratin. Hamiltons källa till detta är bland annat en doktor Krystyna Malm, 75 år, som arbetat med barn med ätstörningar och noterat att vuxna inte tar sin uppgift på allvar. De är i stället fullt upptagna med att förverkliga sig själva.

No shit Sherlock.

Pappa dubbelarbetade

Småbarnsåren sammanfaller nämligen sedan århundraden med det faktum att vi behöver arbeta för att försörja de barn vi satt till världen. Förr i tiden lämnade man sin unge till mor- och farföräldrar eller i värsta fall helt ensamma hemma. När jag var liten på 1960-talet såg jag knappt röken av min pappa för han dubbelarbetade så att mamma skulle kunna vara hemma med oss. Men inte låg hon på golvet i mitt rum mellan 9 och 17. Hon hade fullt upp med syskon, tvätt och matlagning. Föräldrafika på lekskolan? Hahaha!

 

LÄS MER – Gunilla Brodrej: Bevare oss för den svarta pedagogiken

 

Hamilton fortsätter med att utmåla de nya familjekonstellationerna som fördärvliga för barnets psykosociala utveckling. Barn i splittrade familjer kallar han, enligt terminologin i sin nästa källa (antologin ”Nätverksfamiljen”) för länkbarn, eftersom de länkar samman vuxna till varandra. Skulle kunna tolkas som nåt positivt, men icke.

Hamilton menar vidare att den för barndomen så viktiga strukturen och stabiliteten (Läs kärnfamiljen) går förlorad och att barnen då hänvisas till varandra och kamraterna. 

Jean M Twenge underhåller om narcissism

Nästa källa är en amerikansk psykologiprofessor vid namn Jean M Twenge som är expert på narcissism utan att kunna skilja på narcissistisk personlighetsstörning och vanlig selfiekultur. Hon håller rätt underhållande, men ytliga föreläsningar där hon bland annat gör ett nummer av den ökade förekomsten av ordet ”jag” och ”mig” i sångtexter. I kontrast med äldre sångtexter som skulle handla mer om ett "vi", kärlek och omtanke.

Hamilton anser att Twenge vilar sin forskning på statistiska data. Barn av i dag är självmedvetna små monster, och det är för sent för allt. De är inte längre intresserade av gemenskaper. Vilket känns som en helt verklighetsfrämmande slutsats med tanke på alla gruppchattar som de unga vandrar omkring med, som medföljande moln vart de än går. Min egen ensamhet var oerhörd i jämförelse.

 

LÄS MER – Gunilla Brodrej: Ofattbart om hur samhällets olycksbarn hanterades

Vad vill Carl Hamilton?

Hamilton menar att barn är så försummade att de inte har något annat val än att ta makten över sina liv. Hans cynism slår i taket när han föreslår att barnen, "den värsta generationen någonsin", strategiskt använder ätstörningar eller självskadebeteende för att manipulera vuxna. 

Jag förstår ärligt talat inte vad Carl Hamilton vill föreslå med sin text, och jag förstår inte varför han väljer att blunda för alla utvecklingssamtal, skolutflykter och föräldrafikor och pappagrupper och fotbollsträningar som pågår där ute med närmast oroväckande hög närvaro av föräldrar. 

Kan någon åka hem till Carl och säga att det är tryggt att gå ut?

 

Gunilla Brodrej är ungkulturredaktör och kritiker på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!