Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Barfotabarn

Hemmahamnen. Kristian Lundberg berättar om glömda, gamla kompisar. Foto: Caroline Andersson Foto: Caroline Andersson

KRISTIAN LUNDBERG | En hemstad. Berättelsen om att färdas genom klassmörkret | Wahlström & Widstrand, 229 s.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I kylskåpet står en sirapsflaska men inget mer. Enda sättet att äta sig mätt, är att gå till plugget. Hungern är också enda skälet att gå dit. I köket sitter mor, fast i sin schizofreni, och fyller block efter block med brev till olika myndigheter och maktutövare. Orden är hennes försök att finna en väg ut.

 

Kornettsgatan. S:t Knuts väg. Davidshallsgatan. Rörsjögatan. Ännu fler gator och vägar, ständigt nya boenden men aldrig något hem. Kronofogden känner alla adresser men går alltid tomhänt, för det finns inget att ta.

Kristian Lundberg fortsätter att utforska det ohyggliga klassmörkret i Malmö. "Yarden" berättade den helt okända historien om hamnen och dess papperslösa arbetare. "Allt ska vara kärlek" handlade om författarens "människoblivande", hur pojken som aldrig fått vara barn vecklade ut sig till vuxen först när han delade arbetshandskar med de medellösa jobbarkompisarna i hamnen. "En hemstad" närmar sig återigen den där pojken, hans 80-tal och vännerna som alla nu är döda.

Erik, som inte var mer än ett barn när han hängde sig på torkvinden. Sonny, som "Carolibögen" lockade hem med choklad och öl.

 

Det är deras historia som Lundberg vill ge oss, men den kommer aldrig i gång. Så snart det börjar bli intressant, avbryts berättelsen av liknelser och besvärjelser. Vissa är fantastiska i sin enkelhet: "Det kan ta ett helt liv att vänja sig vid sig själv." Andra är desto plattare: "Döden är banal, som ett billigt skillingtryck." Eller: "Låt de döda komma och gå, som lamm på ett grönskande fält." De flesta är bara obegripligt högtravande: "En dag skall uppgå för vår syn. Jag skriver er tillmötes".

Det gör ont att skriva det, men ibland fastnar Lundberg i samma slags pratiga loop som Björn Ranelid med sina romantiska, lätt bibliska plattityder där berättelsen underordnas en repetitiv ordmassa om nåden, rätten att inte bli kränkt och kärleken som en lösen. Skillnaden är att Lundberg saknar det pompösa, är desperat i sitt hat och sin vilja att skapa upprättelse för människor han verkligen känt, för människor som är som han. När han gång på gång skriver att han drömmer om hur de döda ska resa sig ur sina gravar, gå över kullarna och inta staden förlorar han sig i pekorala vurmerier.

 

Man får vaska fram guldkornen - men de finns där. "En hemstad" berättar om barnen till den arbetarklass som inte var yrkesutbildad eller organiserad, som aldrig räknas bland dem som byggde landet. Den som var sjuk eller dysfunktionell, som fanns i marginalen, som levde sitt liv ur hand i mun, som hade nära till våldet.

Klass, skriver Lundberg, handlar om kränkthet, att stå på knä, om tvång. Den eller det som tvingar fram denna underkastelse är dock lika anonym som människorna Lundberg vill berätta om.

Konturerna blir skarpa i de partier där Lundberg pratar om barnfattigdom. Han spänner en uppfordrande båge från sina egna oskodda fötter till de ungar som i dag skolkar från idrotten för att de inte har gympadojor. Här återfinner han den välförtjänt prisbelönta balansen från "Yarden"; brutal information fångas med ett poetiskt språk som skär av, renar, rensar och ställer krav.

 

ÅSA LINDERBORG


Kristian Lundberg är medarbetare på Expressen Kultur. Därför recenseras boken av Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet.