Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Barbro Alving: Dagböcker & brev 1927-1959

Barbro alving hemma. Journalistlegendaren med sina arbetsredskap – skrivmaskinen och cigaretten. Foto: Anders Engman
I dag kommer nyutgåvan av Barbro Alvings brev och dagböcker. Anita Goldman önskar att volymerna når en ny generation läsare.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

PERSONLIGT: DAGBÖCKER & BREV 1927-1959 AV BARBRO ALVING | Gidlunds förlag, två volymer, ca 850 s.

Publicerandet av kända människors dagböcker och brev är en vansklig genre. Den utlovar den ”egentliga” sanningen om människan och hennes verk och utmanar det voyeuristiska hos läsaren. Men utan en djupare kännedom om den dagboksskrivandes livsverk, kan detta kikhål in i det personliga bli förvirrande och snarare ge en skev, ytlig och otillfredsställande bild.
Funderar så vid läsningen av Barbro Alvings dagböcker och brev, nu nyutgivna i två tjocka volymer av Gidlunds förlag.
Barbro Alving var inte endast en av de största och mest folkkära journalistiska stilister som vårt land känt, utan också en i ord och framför allt handling feministisk föregångskvinna och en av de ledande och mest konsekventa kämparna för världsfreden, med ett radikalpacifistiskt patos som nu tyvärr helt försvunnit från den offentliga arenan.
Man skulle önska denna bok många unga läsare, särskilt som startpunkten är en ofta förtvivlad 18-årig gymnasist som dras med bantningsproblem, självtvivel och ångest, för att sedan resa sig mot alla konventioner och bygga sig ett magnifikt livsverk, där det personliga, det politiska och det ideologiska sammansmälter på ett ovanligt och imponerande vis.
Men jag fruktar att Bangs dagböcker förblir en stängd värld för dem som inte känner till detta hennes journalistiska pennamn. I den första volymen är Bang oupphörligt engagerad i  trettiotalets kvinnoaktion för fred, ”Ned med vapnen”, som leds av Elin Wägner och Fogelstadgruppen.
Men det ideologiska innehållet i aktionen får man gissa sig till, det finns ingen förklarande text om denna eller om Elin Wägners tänkande. Endast ett kort kalendarium med årtal och milstolpar i den första volymen ger någon form av vägledning. Väsentliga delar av Alvings gärning och tänkande fattas också: den modiga reportageresan till det spanska inbördeskrigets inferno finns inte med, Förintelsen och bomben över Hiroshima nämns över huvud taget inte, mötet med Mahatma Gandhi blir en enradig lustighet och så vidare. Jag hade alltså hellre sett en kommenterande och informerande nyutgåva.
Detta sagt, är djupdykningen i Alvings personliga värld – för oss som vet vem dryckesbröderna Eyvind (Johnson) och Vilhelm (Moberg) och Nisse (Ferlin) som Bang super med på Gyllene Freden är, som kan vår Karin Boye, känner till hur Ingrid Bergman schavotterade för sina äktenskapsval i Sverige och är inlästa på Fogelstadsrörelsen (ej heller nämnd), Emilia Fogelklou och Elin Wägner – en rik källa till underhållning och eftertanke.

De djupaste stråken i Alvings livsgärning anas redan hos den ångestridna 18-åringen som inte lyckas med sina ”avmagringföresatser”, förtvivlar över ”ätälendet” och om hon någonsin skall finna kärlek, känner sig främmande i sin kropp, ”Jag har en flickas längtan och kropp men en pojkes själ”‚ och som ganska snart är fast i de gissel som
skall följa henne livet igenom; cigarettrökning, alkohol, prestationsångest.
Men redan på tredje sidan i dagboken skriver hon att hennes djupa oro bottnar i att när hon som gammal ska se på sitt liv som ”en bestulen? Vem är den största tjuven? Det var jag” och anar snart hur detta skall undvikas: ”Jag förstår att det är jag som skall tjäna livet, inte livet som skall tjäna mig”, ”jag är själv de tusen möjligheternas land”.
Genast efter gymnasiet blir Alving journalist, först på Fogelstadsrörelsens Tidevarvet, snart på Dagens Nyheter, där hon skall verka som stjärnreporter, krönikör och långt upp i åren som ”vanlig” springande reporter fram till 1958, som också är slutdatum för den andra volymen. Hon ska komma att företa modiga och legendariska reportageresor över hela världen, hon är – som dottern Ruffa Alving  understryker i ett alltför kort efterord —först och främst journalist, en berättare av nuets historia. ”Att vara där det händer när det händer.”
Hon är en föregångskvinna inom journalistiken, i decennier den enda kvinnan bland de tuffa grabbarna, samtidigt som Ruffa blir Sveriges första erkända och mest välkända utomäktenskapliga barn. Dessutom lever Ruffa i ett på den tiden högst ovanligt hem, med den ständigt resande yrkesarbetande modern och med moderns livskamrat Loyse Sjöström, ett mycket vackert beskrivet förhållande som varar från 1940 och livet ut.
Det är befriande att läsa om den självklara och varma kärleken mellan dessa två kvinnor, utan att ordet lesbisk nämns eller problematiseras en enda gång.

Men samtidigt med sin intensiva och succéartade journalistiska gärning, berättar Bang inte endast om nuets historia, hon gör historia, alltifrån den radikalpacifistiska kampen på trettiotalet, då hon med Wägner kämpar för att kvinnorna skall vägra allt samröre med försvarsmakten, inte ens när denna säger sig vilja skydda kvinnorna. På femtiotalet avtjänar Bang  en – mycket välpublicerad – månad på Långholmens fängelse för sin vägran att enrolleras i civilförsvaret. Med Per Anders Fogelström och en ung Sara Lidman blir hon ledande i kampen mot en svensk atombomb.
En stor del av den svenska kultureliten passerar revy i Alvings humoristiska men alltid ömsinta kommentarer och bilder. Mest rörande är kanske Alvings förhållande till Karin Boye – vars storhet hon genast inser fast poeten skrivits ned i pressen. Men mötet med Elin Wägner är utan tvekan det mest centrala, ja livsavgörande.
Kanske finns det inget starkare mentorförhållande i hela den svenska kulturhistorien och detta är desto mer anmärkningsvärt som det upprättas mellan två kvinnor! Wägner blir inte endast en förebild som journalist och politisk aktivist. Hon växer till att i Alvings inre representera den andra och djupare rösten, den som framträder så vackert redan hos 18-åringen och som sedan otillfredsställd gnager och bidar sin tid hos den supande, festande, enormt roliga, varmt sociala och ständigt engagerade världsjournalisten, feministen, pacifisten och debattören.
När Wägner dör, tar hennes adept på sig uppgiften att skriva den stora biografin om sin mentor. I decennier släpar hon med sig denna arbetsuppgift – den utgör själva kärnan
i dagboksanteckningar och brev – men lyckas aldrig få till det och överlämnar till slut allt sitt material till Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder.

Jag gissar att det inte endast är tidsbrist som är orsaken, utan att Wägners plats i Alvings liv är av en sådan art att den inte kan skrivas på det vis som en biografi kräver. Wägner är länken och uppmaningen till det djupaste i Barbro Alvings hjärta, hennes gudslängtan: ”Den gemensamma nämnaren för allt olika som jag har för händer måste vara min kärlek till Elin… dagliga små andliga övningar är det enda jag kan göra för att öppna alla kanaler, kunna ta emot henne igen.”
I slutet på 50-talet finner Bang – i samtal och brevväxling med Gunnel Vallqvist (dessa brev skulle man verkligen vilja se publicerade!) äntligen ”Guds härlighet” inom sig, hon blir katolik och känner att hon har ”kommit hem efter trettio års sökande”.
Bågen som spänns mellan den anande men förtvivlade 18-åringen till den mogna 50-åringen är – trots all spännande och angelägen samtidshistoria – det mest vitala i de två böckerna, vilka växer till en andlig självbiografi av klassiskt och tidslöst slag.

Anita Goldman
kulturen@expressen.se