KULTURDEBATT. De allra flesta är energianalfabeter, och jag har själv varit en. Som sådan har man inte förstått det enda viktiga om sakernas tillstånd, nämligen att energi är den helt och hållet grundläggande processen. Energi är det som möjliggör varje förändring av den fysiska verkligheten. Om jag ska blinka, krävs en gnutta energi. Om jag ska odla tomater krävs lite mer energi, och om jag ska skjuta upp en rymdraket krävs mängder av energi.
Och omvänt: utan energi blir ingenting gjort. Bokstavligen ingenting.
Det här sambandet är så banalt och grundläggande att det lätt faller i glömska. Kanske beror det också på att det skadar vår kollektiva självbild.
Isobel Hadley-Kamptz är ju knappast ensam om att tro att politiska, ekonomiska och tekniska framsteg är det som har grundlagt vårt välstånd. Lite till mans tänker vi att det är människans kreativitet och intelligens som ligger bakom de senaste århundradenas oerhörda utveckling. Och självklart – visst måste man forska och räkna och tänka för att konstruera en rymdraket. Men den lyfter inte en millimeter utan bränsle. Precis som bilar, datorer, telefoner, kassaapparater, skördetröskor, spisar, människor, växter, djur och så vidare inte heller gör någonting utan input av energi. Den som tvivlar kan försöka koka en indisk gryta med tankekraft.
Tack vare det enorma energiöverskottet kunde vi bygga upp en aldrig tidigare skådad civilisation: komplex, global och rik.
Fram till och med den industriella revolutionen hade alla samhällen drivits av solsken och därför var de i grund och botten ganska lika. Enkla, ganska lokala, utan stora överskott, utan särskilt mycket avfall. För med lite energi blir lite gjort.
Men sedan hände det. Vi började elda kol och bränna olja, alltså koncentrerat solsken som tryckts ihop och legat och puttrat i miljontals år. Och jävlar vad det tog fyr. För med mycket energi blir mycket gjort. Tack vare det enorma energiöverskottet kunde vi bygga upp en aldrig tidigare skådad civilisation: komplex, global och rik. (Och som genererade stora mängder avfall.)
Precis som Hadley-Kamptz skriver lever vi i en unik tid: avancerad cancervård, långa föräldraledigheter, hög materiell standard. Men det som var avgörande, faktiskt det enda som var helt avgörande för att vi skulle kunna lyfta oss ur trälandet på åkern, var att vi började använda kol och olja för att uträtta mekaniskt arbete.
Britterna var några timmar från en total kollaps.
Och eftersom energi är den helt grundläggande processen är det ett axiom att kurvorna över energiförbrukning och ekonomisk tillväxt följer varandra. (Lite energi – lite gjort. Mycket energi – mycket gjort.) Världen som helhet har därför aldrig sett ekonomisk tillväxt utan att energikonsumtionen samtidigt har ökat. Det gäller också omvänt. Till exempel blockerades oljeraffinaderierna i Storbritannien år 2000. Efter en vecka utan bensin och diesel stod landet stilla, och kostnaden var uppe i en miljard pund. Blockaden avbröts; britterna var några timmar från en total kollaps.
Troligen är det därför som rapport efter rapport kommer fram till att absolut ”decoupling” mellan tillväxt och energianvändning inte är möjlig. Man kan skära lite här, effektivisera lite där, men i längden står fysikens lagar i vägen.
Ekonomisk tillväxt förutsätter alltså ökad energiförbrukning. Men vi vill inte ha den fossila skiten, så vi satsar på förnybart. Solen är ju oändlig så då kan man väl bara öka och öka?
Dubbelt så många flygresor. Dubbelt så mycket skogsskövling. Dubbelt så mycket utfiskning. Dubbelt så många jeans.
Vi leker med tanken att vi ställer om till 100 procent solkraft. Sedan kör vi med en årlig global ökning av energiförbrukningen på 2,3 procent (lite lägre än där vi ligger nu). Efter bara 100 år har förbrukningen tiofaldigats. Om vi gör solcellerna 100 procent verksamma (omöjligt, men strunt samma) och tapetserar hela jorden med dem räcker det i 400 år, sedan måste elbolagen flytta ut i rymden.
Det gör de. Men efter 1 400 år behöver de producera lika mycket energi som solen. Tyvärr är medeltemperaturen på jorden vid det laget långt över tusen grader på grund av termodynamiska principer.
Vi skulle kunna satsa på kärnkraft i stället, eller varför inte knäcka kall fusion? Det spelar ingen roll. Slutsatsen blir ändå att oavsett teknik går det inte att oavbrutet öka, öka och öka energiförbrukningen.
Och vad gäller ekonomisk tillväxt – vill vi verkligen öka, öka och öka? Tänk efter noga innan du svarar. Med en ökning på tre procent per år har vi en fördubblad ekonomi efter 25 år. Dubbelt så många flygresor. Dubbelt så mycket skogsskövling. Dubbelt så mycket utfiskning. Dubbelt så många jeans.
Den centrala frågan blir då hur vi ska ta oss igenom det med mänsklig värdighet.
Efter ett århundrade: Arton gånger så många flygresor. Arton gånger så mycket skogsskövling. Arton gånger så många jeans. Är det verkligen önskvärt?
Kanske också arton gånger så många meditationskurser – vem vet? Men på listan över världens största företag sett till vinst finns inte Sat nam healing. Inga massagesalonger eller frisörer heller. På tio-i-topp-listan är Walmart nummer ett. Resten sysslar med olja, kärnkraft och bilar.
Det kanske är en rest från 1900-talet? Samhället kommer ju att förändras; det är ofrånkomligt. Och i vilken riktning undrar vi alla. Själv lutar jag mer och mer åt att energiförbrukningen – oavsett om den kommer från brunkol eller solpaneler – måste minska. Och därmed också tillväxten.
Den centrala frågan blir då hur vi ska ta oss igenom det med mänsklig värdighet. De fossila bränslena gav oss nämligen inte bara högteknologisk cancervård och möjlighet att vabba. Tack vare dem fick vi också råd att börja ifrågasätta ojämlikheten i ett patriarkalt samhälle som byggde på slavarbete, förtryck och våld mot minoriteter. Så hur ska vi behålla den frihet vi alla värdesätter i en värld med krympande energiförbrukning? Det är den diskussionen jag skulle vilja ha. Men för att ens kunna börja prata, måste vi förstå grundläggande fysikaliska lagar.
Endast en energianalfabet kan skriva en text med rubriken ”Bara tillväxt kan lösa klimatkrisen”. Eller som PM Nilsson formulerade det i Dagens industri häromveckan: ”Klimatomställningen kräver hög tillväxt”.
Well, I beg to differ.
Av Therese Uddenfeldt
Therese Uddenfeldt är författare till boken ”Gratisluchen - Eller varför det är så svårt att förstå att allt har ett slut.” I tv-spelaren visar ett samtal från bokmässan i Göteborg, där författaren Amanda Svensson och Daniel Sjölin diskuterar familj och klimat.
I tv-spelaren ovan visas ett samtal från Bokmässan med David Wallace Wells (The Guardian och New York Magazine) om klimatförändringarnas konsekvenser. Moderator: Victor Malm.