Balansgång mellan protest och profit i modebranschen

RECENSION. Går det att med trovärdighet protestera mot ett system som man själv är med om att upprätthålla och tjäna pengar på? Frågan aktualiseras i fallet Vivienne Westwood och hennes högljutt negativa syn på konsumtionskultur. Visst har hon rätt i att vi måste köpa färre kläder, men varför fortsätter hon då själv att tillverka och sälja nya?

Balansgången mellan protest och profit är svår, och spänningen mellan de två går som en röd tråd genom Westwoods livsverk. 

Utställningen på Millesgården visar förvisso kläder, men utgångspunkten är snarare kulturhistorisk än strikt modemässig. Genom 1970-talets punkmode kunde Westwood tydligt invända mot det brittiska klassamhället, samtidigt som hon också tjänade pengar på att klä motståndsrörelsen. Ett fåtal av dessa plagg har inte bara överlevt utan även funnit sin väg till Lidingö, vilket får ses som något av en prestation – punkens ideal handlade inte direkt om varsamhet, försiktighet och långsiktighet. 

Hon plockade friskt från det hon fann intressant och snyggt, och brydde sig inte alltid så mycket om att redogöra för ursprungskällorna.

Dock sker något när punken möter utställningsrummet. Ett par latexdraperier får symbolisera de ofta tabu- och skambelagda sammanhang där Westwood fann inspiration för sin design. På museet framstår de mest som fina inredningsinslag än som symboler för komplexa drifter och sexuella begär. 

Westwood har kallats en ”plundrare av det förgångna” och hennes förtrogenhet med mode- och konsthistoriska referenser är tydlig. Hon plockade friskt från det hon fann intressant och snyggt, och brydde sig inte alltid så mycket om att redogöra för ursprungskällorna. Vissa mönster och former återkommer genom åren. Som formgivare arbetar hon med omtagningar, repetition och successiv fördjupning av utvalda teman. 

Utställningen tar ett samlat grepp om både populärkulturella händelser och det mode hon skapat, men även personen Westwood skymtar ibland. På så vis är den både ambitiös och generös men också – vilket ofta är en brist i utställningar som vill få in mycket på en begränsad yta – faktiskt rätt så rolig. 

Philip Warkander är fil doktor i modevetenskap och medarbetare på Expressens kultursida.