Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Balansgång genom en sårig historia

UPPRIKTIG. Alex Schulman berättar rakt och chosefritt om medberoende i sin nya bok.Foto: Alexander Dahl / BOOKMARK
Lisette och Allan Schulman.Foto: Pelle Ericsson

Alex Schulmans nya bok är en rak och uppriktig bok om medberoendes mörker.

Åsa Beckman imponeras av en balansgång genom en sårig historia utan lyckligt slut.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

ROMAN

ALEX SCHULMAN

Glöm mig

Bookmark, 255 s.

Det tycks egentligen inte spela någon roll i vilken klass ett barn med alkoholiserade föräldrar växer upp. Tänk på Åsa Linderborgs "Mig äger ingen", Felicia Feldts "Felicia försvann" eller första bandet av Karl Ove Knausgårds "Min kamp".

Alla skildrar samma oroliga sensibilitet, samma förhöjda uppmärksamhet på blickar och kroppsspråk, samma synska förmåga att hitta undangömda flaskor.

För att inte tala om tystnaden.

Exakt och uppriktig

Nu lägger krönikören Alex Schulman ännu ett vittnesmål till genren. Han debuterade i bokform 2009 med "Skynda att älska" som var en fin och ogarderad berättelse om hans pappa, tv-producenten Allan Schulman. Två år senare kom "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött" som tvärtom var en påfrestande kokett bok om kärleken till frun Amanda.

Den nya boken "Glöm mig" är allt annat än kokett, utan exakt och uppriktig. Nu handlar det om hans mamma Lisette Schulman, som efter år som programledare på tv blir briljant informationschef inom näringslivet. Som 23-åring gifter hon sig med den betydligt äldre Allan.

Mamman stänger in sig

De tidigaste minnesbilderna i Alex Schulmans bok är försiktigt ljusa med två bröder i en lägenhet i Farsta, sommarhus i Värmland och solsemestrar i Spanien.

Men sedan vrids bilden åt; mamman stänger in sig i sovrummet, ligger till sängs och dricker i dagar, blir krävande och elak. "Allt som jag lärt mig om vad det är att vara barn i den här familjen gällde plötsligt inte längre", skriver han.

Om hennes missbruk är det förbjudet att tala. När släkten samlas för att titta på den vuxne Alex nyfödda dotter kommer mamman berusad, äter tårta med händerna och vägrar att ge barnet en enda blick. Efter det utvecklar Schulman panikångest. Han inser att 30 års tystnad måste brytas.

Rak rapportbok

Det här är en roman där det inte finns något att tolka. Det finns ingen dold undertext, vi läsare ser ingenting som inte Alex Schulman själv ser och vet. Men det är faktiskt inget problem, det här är en rak rapportbok. Genom 250 sidor kämpar Schulman med det där såriga han har gemensamt med många: att försöka förstå hur en förälder kunde välja alkoholen framför en själv.

Pregnant skildrar han straffet som utfärdas när han bryter överenskommelsen och börja tala om mammans drickande. Hennes elaka sms, där titelns "Glöm mig" är ett, den avbrutna kärleken. Det vill säga den som han genom hela livet försökt rädda.

Ingen happy end

Rakt och chosefritt skildrar Schulman medberoendets mörker och mest imponerad blir jag över att han lyckas bibehålla tonen och balansen även när han berättar om hennes sista, nyktra år. Nej, här finns ingen happy end, det blir ingen framgångssaga.

Det förblir en sorglig och gripande historia. När man till slut slår igen boken blir omslagets solblekta bild av Lisette tillsammans med en liten Alex än mer betydelserikt. Hon är snart osynlig. "Glöm mig" låter då som ett eko från någon som dragit sig undan långt bort och kanske inte kunde annat.

 

Åsa Beckman

kulturen@expressen.se

 

Alex Schulman är krönikör i Expressen. Därför recenseras boken av Åsa Beckman, kritiker och biträdande kulturchef i Dagens Nyheter.

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.