Bakom mig finns vännerna och platserna jag älskar

ESSÄ. Dagen då kriget bröt ut hade jag tänkt laga rårakor på en bar i Kiev som drivs av två kompisar. Rårakor, draniki, är en belarusisk nationalrätt, och nu skulle vi göra en grej av det. Flera bekanta – både ukrainare och belaruser – hade sagt att de skulle komma.

Tusentals av mina landsmän hade flyttat till Ukraina efter att den belarusiska regimen brutalt slog ner de stora protesterna i vårt hemland 2020. Jag var en i mängden. Vi som flytt från Lukasjenka-regimen hade tagits emot med värme och medkänsla i Ukraina.

Den medkänslan tog slut den 24 februari, då ryska trupper angrep Ukraina från positioner i mitt hemland. Belarus var nu en anfallande part i ett krig. Belarusiska registreringsskyltar började väcka befogade misstankar.

Annars sov jag förbi själva krigsutbrottet. Kvällen innan hade jag varit ute med några kompisar. Vi hade pratat och pratat, drink efter drink. Jag kom i säng vid tre. Väckarklockan ringde vid tio. Och det Zoommöte som var inplanerat till elva var inte att tänka på. Mobilen var full av missade samtal och obesvarade meddelanden.

Ryssland hade överfallit Ukraina. Kriget var här.

Vad tänker man en sådan morgon? Man tänker att det är just så här det går till, på en gång ordinärt och fasansfullt. Det som knappt någon trodde skulle ske (trots att ingen pratat om annat i en månads tid) hade inträffat. De värsta prognoserna var de som slog in. En plötslig lättnad vid tanken på den fulltankade bilen, på att pass och kontanter redan är nerpackade i en ryggsäck (det var min lilla krigsförberedelse). Google Maps visade på enorma, flera timmar långa trafikstockningar vid Kievs utfarter. Jag grubblade på vad jag skulle ta mig till.

Mina progressiva vänner i Kiev kritiserade ofta Zelenskyj.

Under 2021 hade jag rest runt i Ukraina. Det hade blivit mitt andra hemland, när jag nu inte kunde leva i mitt eget. Jag kände mig fri där, lugn och lycklig. I medier pratades det om att Putin och hans armé skulle överfalla Ukraina, man visade kartor över tänkbara krigsförlopp. Experter kivades i direktsändning. Sedan kallade de europeiska länderna hem personalen vid sina ambassader. Men jag fortsatte med mitt liv: jobbade, hängde med kompisar, drev runt i Kievs krogvärld. Mina vänner också, både belaruser och ukrainare. Men nu var vi här.

Vi lämnade staden samma kväll, jag, mina närmaste och några kompisar, i två bilar med belarusiska skyltar. Vi var inställda på att ta en konstig rutt via krokiga småvägar, allt för att undvika de stora motorvägarna som rekommenderades i GPS-appen. Utan något klart mål lämnade vi Kiev, en stad där jag bott i ett och ett halvt år, i en fin, central lägenhet med stor balkong där det var härligt att käka frukost när det var varmt ute. Jag hade skaffat möbler, ordnat med egen firma, kommit i gång med min firma. 

Hela tiden hade jag vetat att det pågick ett krig i Ukraina. Varje dag flimrade det förbi bilder från fronterna i Donbass, bilder från beskjutningar, på skadade och dödade. Men i resten av landet fortsatte livet som vanligt. I mina kvarter öppnades nya kaféer, barer, butiker. Ukrainarna anlade nya vägar och restaurerade historiska byggnader, vilket var några av inslagen i president Zelenskyjs stora infrastrukturplan, det så kallade Stora bygget, som var tänkt att göra honom tillräckligt populär för att vinna nästa val. Mina progressiva vänner i Kiev kritiserade ofta Zelenskyj, vissa tyckte direkt illa om honom. För hans populism, för de skumma typer han omgav sig med, för hans oförsiktiga uttalanden, för att han aldrig kallade Ryssland för Ryssland utan höll sig till eufemismer i stil med ”företrädare för ett annat land”. Det var då det.

Fyra gånger stoppades vi av poliser som undrade vad vi belaruser hade där att göra.

Den första natten: tjugo mil på åtta timmar. Vi hittade en sovplats i ett elevhem i en småstad. Några timmars sömn med jackan som täcke, och sen vidare. 

Nära Vinnytsia hörde vi explosioner. Utifrån nyhetsnotiser slöt vi oss till att det var missiler som slagit ner på ett militärflygfält en och en halv mil bort. Vi förstod att vi behövde planera vår resrutt inte bara utifrån de enorma trafikstockningarna utan också utifrån var det fanns militära mål och infrastruktur som kunde angripas.

Trettio mil på tio timmar, vi kom till Ternopil i västra Ukraina. Fyra gånger stoppades vi av poliser som undrade vad vi belaruser hade där att göra. Vi kom fram till stan efter att utegångsförbudet börjat gälla. Alla gatlyktor, alla skyltfönster var släckta. I bostadshusen var alla fönster försatta. Vi fick bo hos en löst bekant, en tjej som lät oss sova i sin lägenhet, trots att vi inte kände varandra. Hon försvann till sin mamma. Det var en fin lägenhet, nyfixad, jag tror att hon gillar att laga mat.

Nästa anhalt blev Tjop, en småstad vid ungerska gränsen. Sista vägsträckan hejdades vi åtminstone fjorton gånger. Vid ett tillfälle riktade de nervösa poliserna sina automatkarbiner mot mig och vrålade: ”Händerna på motorhuven!” Jag insåg allt klarare att det största hotet mot mig personligen inte längre var de ryska missilerna (som ännu inte nått de delarna av landet) utan ukrainarnas vrede. 

Vi blev kvar i Tjop också efterföljande dag, då vi försökte få ett grepp om situationen vid gränsen. Stora mängder ukrainare var på väg att lämna landet. Ett problem för oss belaruser var att vi inte fick åka in i Schengenland utan visum. Men nu hade vi fått veta att Ungern skulle släppa in till med sådana som oss. Till slut körde vi bort och tog plats i bilkön vid gränsen. Vi hade tur och blev bara sittande i åtta timmar. På den ukrainska sidan hejdades alla män med belarusiskt pass av en artig men sträng företrädare för den ukrainska säkerhetstjänsten: Vad har ni haft för ärende här, frågade han, vad har ni gjort i Kiev? 

Tidigt nästa morgon befann vi oss i Ungern: en liten skock belaruser med ukrainskt uppehållstillstånd men utan Schengenvisum. Med oklar status. Oklar framtid. Men vid liv. Tills vidare i säkerhet. Bakom oss låg det heroiskt kämpande Ukraina, med otaliga kompisar och platser vi lärt oss att älska. På baren där jag skulle ha lagat rårakor var mina vänner fullt upptagna med att utfordra volontärer och stadens försvarare. Och kunde jag be skulle jag be för dem. Kunde jag gråta skulle jag gråta. Men vi satt på en mack och hade just beställt in cappuccino. På tv:n sjöng ungerska popstjärnor. Killen på macken nynnade medan han gjorde i ordning vårt kaffe.

Av Anton Kasjlikov

Anton Kasjlikov är skribent och media manager från Belarus.

Lägg ut: ”Putin inifrån”

PODCAST. Rysslandskorren Anna-Lena Laurén om vad som händer och kan hända i Ryssland. Karin Olsson och Magnus Alselind diskuterar Ulf Lundells SVT-kritik. Christian Holmén berättar om en historisk bevakning för de utsända i Ukraina