Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Bach blev behagsjuk i sin nya kostym

Christian Svarfvar spelar underbart.
Foto: Ulrike von Loeper

Om man plockar ut det bästa ur Bach och spelar det om och om igen till en ny ackordföljd kan det lätt bli lite för mycket av det goda.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Aldrig blir vi så glada som när vi får höra en kär gammal låt på ett nytt sätt. "Så mycket bättre" är ju omåttligt populärt. Det där med nya versioner fullkomligt exploderade efter att Maia Hirasawa gjorde en lugn opluggad version av Ola Salos glamschlager "The Worrying Kind" till melodifestivalen 2008. Covers skapar välbefinnande genom den sorts trygga igenkänning som hjärnan älskar.


Det finns givetvis renläriga fans som inte vill höra talas om något annat än originalen. Och det gäller kanske i ännu högre grad för den klassiska musiken. Jag är ambivalent. Konsten är fri. Ingenting är heligt. Det klassiska materialet är helt enkelt för bra för att inte spridas och samplas på alla fronter, med alla medel. Den tysk-brittiske kompositören Max Richter skapade 2012 under rubriken "Recomposed" en populariserad och uppdaterad version av Vivaldis "De fyra årstiderna". Han har blivit vår tids svar på argentinaren Waldo de los Rios vars uppoppade version av Mozarts 40:e symfoni låg på europeiska hitliststor på 1970-talet. Han slängde in ett komp och sedan var det i stort sett klart. Richter gör mer, han väljer ut det han tycker om mest och repeterar det över en lite poppigare ackordföljd.

Pulserande rejv

När kompositören Johan Ullén nu gör om fyra av Bachs violinkonserter är han helt öppen med att han blivit inspirerad av Max Richters modell. Det var den ekvilibristiske violinisten Christian Svarfvar som satte honom på spåret och i går uruppförde REbach i Slottskyrkan i Stockholm med Stockholms solister under ledning av Maria Eklund. Och med den äran. De svåra löpningarna känns fjäderlätta. Det idoga gnugget oansträngt.

I de minimalistiska partierna med ideliga loopar växer musiken till pulserande rejv och öppnar sig, men när musiken sväller ut i smäktande behagsjuk romantik krymper känslan och rummet sluter sig kring upplevelsen. Det som förut rörde sig i rymden, singlar nu runt i en snöbubbla. Han tog bort nåt, och med det försvann en del av syret.


När det gäller uppdateringar av gamla klassiker tycker jag att Uri Caines jazzigare crossover-projekt kring Mahler och Wagner på skivbolaget Winter & Winter är intressantare. Han har skapat en mer mångfacetterad och mättad musikalisk värld genom att addera stämning och hemlighetsfulla konstnärliga element. Och när det gäller Vivaldis årstider som Max Richter alltså gett en makover på Deutsche Grammophon håller jag svenska George Kentros och Mattias Peterssons elektrifierade och betydligt vildare "There are no more four seasons" högre.

Extra gåshudsframkallande

Som första möte med Vivaldi och Bach kan det naturligtvis inte skada att ta ett dopp i Max Richters eller Johan Ulléns lekfulla postklassiska versioner (som borde kunna bli skiva). Båda med stildrag från pop och minimalism och extra gåshudsframkallande melankoli och smeksamma romantiska stråkar.

Det är feelgoodmusik, stundtals riktigt härlig sådan.

Faktaruta

Johan Ullén

REbach

Christian Svarfvar, violin

Stockholms solister

Musik på Slottet

Slottskyrkan, Stockholm