Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Avstannad utveckling

Nikola Matisic som Narraboth i Lady Macbeth från Mtsensk på Göteborgsoperan. Foto: Mats Bäcker

Operasångaren Nikola Matisic ger sig in i debatten om operasexismen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Den senaste tidens fokusering på sexismen inom operakonsten avslöjar hur illa rustade vi alla är att axla en tung konstnärlig diskussion. Vi måste lyfta samtidigt, annars välter bördan rakt ner tillbaka i ankdammens dy. Det har sagts att det som sker på en operascen ofta hamnar plågsamt nära den pornografiska estetiken. Jag konstaterar att det är sant. Ibland.

Den idébaserade operaregin glömmer ofta musiken, som inte alltid erbjuder utrymme eller motiv för erotisk uppbyggnad. Det klassiska resultatet blir artificiella kärleksbilder där kvinnan på en sekund ska vända sin framkropp emot publiken med djuriskt slirande ansiktsmuskler och tenoren bakifrån famlande över hennes bröst. Den ofrivilligt och kroniskt kåta kvinnan är väl något av den nödlösta operans signum. Någon regissör har också med flit byggt in en spekulativ tanke i sceneriet, för att rent fysiskt åskådliggöra den dominerade (kvinnliga) sångarens reella utsatthet inför en operapublik. Ja, det är en brutal konstform.

Processförmågan att arbeta sig fram till ett sant och intimt kärleksporträtt har dock inget med kön att göra. Somliga skyggar helt enkelt för ärligare lustar och hur dessa kan porträtteras utan grotesk "carry-on-estetik" eller mekaniskt knullande.

Men det finns flera spelare. Operasångare med tio års träning har sällan fått scenisk träning i abrupt samlag eller forcerad avsugning. Det riskerar alltid att bli otympligt, orealistiskt eller på något sätt utelämnande för en scenkonstnär. Samma handfallenhet gäller sceniskt våld.

 

Den värsta själatorkan för en konstnär är ändå förnekelsen. I det kammardrama som nyligen utspelats i medier utkristalliserades med bedövande sorgsamhet hur byalagstuktade vi svenskar är. En representant från "operapubliken" i SVT debatt (12/4) erbjöd den tveklöst mest förödande repliken. Tillfrågad om hon hade någonting att klaga på: "Nej, jag tycker allt jag ser är jättebra, jag är nöjd."

Redan i början av 1900-talet provocerade filmskapare som Dali, Bunuel och senare Pasolini med avhuggna åsnehuvuden, lemlästning och demonfyllda analer. Regissörslegenderna Wieland Wagner, Felsenstein och Visconti skapade under fyrtiotalet och framåt operaregi av det slag vi fortfarande kallar för "modernt" i Sverige. Hur kan vi under vår livstid acceptera detta som en slutgiltig platå?

Som operasångare kan jag genom min vokala begåvning och min musikalitet verka nära den internationella toppen av mitt område, trots vissa tekniska brister jag konstant måste överse med. Denna ensamma sisyfoskamp har sin belöning i den vision om konsten jag delar med andra. Men jag är aldrig nöjd. Det är en sjukdom att vara nöjd. Det är en illavarslande röta.

 

Nikola Matisic

kulturen@expressen.se

 

Nikola Matisic är frilansande operasångare.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!