Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Avslöjande hajp

Väntar på kicken.Foto: Theo Elias Lundgren

Johan Wirfält påtalar dubbelironin i helgens Banksy-uppståndelse.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

BANKSYDEBATTEN

 

Banksy, Banksy. När Therese Bohman (Expressen 26/3) sågar Stockholmsvårens mest omdiskuterade konsthändelse frammanar hon Kaspar Hauser. Det tyska hittebarnet är en utmärkt metafor för kulturvärldens besatthet av hajp, men också lockelsen i Banksys konstnärskap. Tänk om det varit just i söndags, i den övergivna plåtverkstaden runt hörnet från Hudiksvallsgatan, som gatukonstens mest mytomspunna namn plötsligt visat sig för världen?

Tyvärr faller Bohman på eget grepp. Hon vill blottlägga vår tids kommodifierade tomhet men gör sig skyldig till det hon själv kritiserar, nämligen "samtidsmänniskans rädsla för att inte vara där när det händer". Therese Bohman var uppenbarligen inte på plats i söndags: nu markerar hon så att säga kulturellt revir genom att i efterhand kölhala evenemanget i den bredare offentligheten i stället.

 

Det finns en dubbelironi här. Åtminstone så som jag uppfattade "Banksyutställningen", sannolikt iscensatt av gatukonstnärerna Akay och Klisterpeter utan Banksys inblandning, var syftet just att kritisera den ångest som uppstår när vi inte tror oss hänga med i vad alla andra pratar om.

Så varför inte välja sin egen väg, kanske till och med att stå utanför?

För den som faktiskt följde folkströmmarna mot Norrtull i söndags blev en sak nämligen uppenbar. Just i sin totala manifestation av jakten på nästa pr-kick fungerade Bansky-eventet också som en svidande kritik av densamma.

Man var tvungen att tänka utanför den berömda skolådan, bara.