Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Beskedet från IOK är en välsignelse för Stockholm

Så här såg det ut när beskedet kom.
Kronprinsessan Victoria kramar om Mats Årjes, ordförande i Sveriges olympiska kommitté, efter beskedet om vem som får vinter-OS 2026. Foto: STINA STJERNKVIST/TT NYHETSBYRÅN

OS är ett undantagstillstånd.

Dan Hallemar är glad att huvudstaden slipper den storhetsvansinniga hyresgästen 2026.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Förra gången Sverige ansökte om OS – sommar-OS 2004 – var Stockholm med på tåget. Det var 1990-tal och staden drömde om att fasa ut det gamla dammiga ”Beauty on water” mot det mer storslagna ”The Capital of Scandinavia”. Hammarby sjöstad blev från 1996 platsen för bygget av en OS-by. Stadsdelen som blev själva sinnebilden av det nya Stockholm, det som reste sig ur krisen med vattennära exklusiva bostäder för en alltmer belånad medelklass. Stockholm fick inte OS men skapade ändå den stad man drömde om. En stad så upptagen av att vara framgångsrik att den lyckades lämna många av sina medborgare på efterkälken. En vinnarstad.

Det var lika naivt som att tro att storhetsvansinnet Frankenstein skulle nöja sig med att ligga i bälte.

Den här gången tackade politikerna i Stockholm stad ett tvetydigt nej till att vara med. De svenska vinter OS-spelen 2026 skulle bara hyra in sig på stadens arenor och platser. Det var lika naivt som att tro att storhetsvansinnet Frankenstein skulle nöja sig med att ligga i bälte.

Att deras nej nu får sällskap av IOK:s är en välsignelse för Stockholm. Åre arrangerar redan de allra största arrangemangen inom vinteridrotten och Östersund har sedan länge etablerat sig som en unik plats både lokalt och globalt. De behöver varken OS eller Stockholm.

Ett OS är ett undantagstillstånd, en sorts förvillelse, som sådan kan den vara lockande och lycklig.

Kungaparet hejade fram Gunde Svan under OS i Sarajevo 1984. Foto: JAN DELDEN

I Sarajevo har jag mött de unga som vuxit upp med sina föräldrars minnen av vinter-OS 1984. Som Hanna, den unga arkitektstudenten, vars pappa brukade berätta om 7 februari 1984, spelens första dag när det plötsligt började snöa. All oro över att staden inte skulle ha tillräckligt med vatten för att göra konstgjord snö försvann. Över hela Koševostadion låg pudersnö. Det var perfekt. 

Olympiska spel är berättelser och känslor lika mycket som de är faktiska, byggda platser. Det är berättelser och känslor som får städer och länder att söka OS. Det är också det som får många att avsky dem – betrakta dem som lögnaktiga.

OS var ute efter att döda den staden.

Den brittiske författaren Iain Sinclair såg sin stadsdel Hackney ätas upp av de olympiska spelen i London 2012. Sinclairs Hackney var en plats för ”Car parks, mosques. Car washes, afro hair shops. Turkish kebab places, brothels”. Och OS var ute efter att döda den staden, menade han. Hans beskrivning av det London som växte upp inför OS var ”Dr Frankenstein med ett Google Earth-program och en fjärrstyrd laserskalpell”.

Det Sinclair beskriver är avståndet till vardagens, till verklighetens stad, medborgarnas.

I huvudstaden slipper vi nu den storhetsvansinniga hyresgästen och kan fokusera på det viktiga, den sociala infrastrukturen, det som måste byggas med samma intensitet som vore det ett OS om hörnet: simhallarna, parkerna, biblioteken, medborgarhusen, fotbollsplanerna, stadsdelscentrumen med plats för lokala butiker. Allt för att vänta in alla dem som kommit efter sedan förra gången man inte fick det.

 Dan Hallemar är medarbetare på Expressens kultursida och driver podcasten ”Staden”.