Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Avgrundsvrål från äldreomsorgen

HEMMA HOS. Pyret (Albin Grenholm) i knäet på Morfar (Hans Sandquist).

Foto: Klara G

Äcklig ondska.

Foto: Klara G

Nikanor Teratologens grotesk om våld och äckel i den norrländska vildmarken har skakat generationer av läsare.

Jens Liljestrand ser kultklassikern få nytt liv i en plågsamt aktuell teaterföreställning.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER

ÄLDREOMSORGEN I ÖVRE KÅGEDALEN
Av Nikanor Teratologen
Regi Nils Poletti
Turteatern, Stockholm

Speltid 2.1 t.

Pyret ler mjukt och oskuldsfullt medan han masserar min hand.

Nyss var vi ute i björkskogen och han bjöd på bitar av levern från en mördad kvinna, stekt i en smörgåsgrill. Nu har vi kommit in i den mysiga timmerstugan, belamrad med bögporrtidningar och tennsoldater, med snus och ricinolja. Morfar öppnar posten, vrålande och svärande. Kaffet puttrar på spisen.

I ett (inrepeterat) intimiserande grepp har nioåringen Pyret valt ut mig i publiken, frågat om mitt namn, satt sig tätt intill. Aningen besvärad tar jag hans ringprydda hand, och han börjar ivrigt trycka och klämma på fingrarna med trånande blick och munnen skinande av läppglans.

Vi befinner oss mitt i en av den svenska efterkrigslitteraturens mest bisarra skräcklandskap. I kultklassikern "Äldreomsorgen i Övre Kågedalen" lever pojken Pyret i en sexualsadistisk symbios med sin vidrige Morfar.

Våldspornografi i Västerbotten

Med sitt våldspornografiska och samtidigt starkt existentiella innehåll väckte boken enorm uppståndelse när den kom ut 1992, inte minst på grund av gissningsleken kring pseudonymen Nikanor Teratologen. Eftersom den utspelade sig i Västerbotten och var skriven på dialekt förekom både Stig Larsson, P O Enquist och Torgny Lindgren i spekulationerna.

När "Äldreomsorgen" i stället visade sig vara skriven av en okänd 28-åring föll boken snabbt i glömska, men har sedan återaktualiserats under årens lopp, inte minst sedan förlaget Vertigo övertog författarskapet från Norstedts med flera nyutgåvor och översättningar som följd.

En sorts Loranga och Masarin

När romanen nu sätts upp på Turteatern i Nils Polettis regi är det i en märkligt ljus, lekfull scenversion, ett slags perverterad variant på det mysiga kaoset i "Loranga, Masarin och Dartanjang", där vi vallas runt i en labyrintisk dockhusvärld med den omaka duon som ciceroner.

Hans Sandquist är en helgjuten karikatyr som Morfar, en fascistoid, amfetaminhög gammpojke som slafsar i sig sina offers organ så blodet dryper i det gråsprängda skägget medan han citerar Nietzsche. Albin Grenholm gör en mer komplex Pyret, som snarare än ett offer blir en flirtig kerub vars rådjursögon ibland flammar upp i apostelns febriga passion.

 

Massaker på disko

Det tycks mig som om dramatiseringen har tonat ner de brutala och pedofila inslagen till förmån för drastisk humor och vindlande monologer. De få gånger blodet sprutar går tanken till splattervåld à la Quentin Tarantino snarare än terrorn och barbariet som har präglat höstens nyhetsflöde.

Ändå är det en samtidspjäs vi bevittnar, eller kanske ännu hellre en samtidsmardröm. När Morfar drar sin Glock och glatt massakrerar folk på ett disko i Skellefteå går tanken genast till Paris. Ibland blir parallellerna övertydliga, som när Morfar viftar med Henrik Arnstads "Älskade fascism" och anmärker att "titeln är ju bra".

Samtidigt är "Äldreomsorgen" svår att placera ideologiskt. Det är snarare som att texten, i sitt makabra avgrundsvrål av rasism, antisemitism, kvinnohat och euforisk våldsdyrkan alstrar ett destillat av bestialisk svärta som på ett paradoxalt sätt frigör snarare än fjättrar.

Skratt och äckel

För det är ju så här den ser ut, ondskan. Grotesk och narcissistisk, patetisk och förtvivlad. Man kan skratta åt den, äcklas av den. Men aldrig ge upp.

"Hejdå Jens", säger Pyret smeksamt när jag till sist stapplar ut ur dårhuset och ser de senaste timmarnas flashar på min telefon. Skillnaden mellan föreställning och verklighet har aldrig varit så tunn som i Kärrtorp december 2015.

Eller som det så olycksbådande konstateras i boken: "Just detta att dalen saknar tydliga gränser gör den omöjlig att fly ifrån."

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!