Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Även jazzen var en infektionssjukdom

Dirigenten Mitja Nikisch omgiven av sitt jazzband på Hotel Eden i Berlin.Foto: SZ Photo/TT / SZ Photo / Scherl

Både kulturen och vetenskapen hämtar ofta bilder från katastrofer och epidemier.

Kalle Lind skriver i Expressen Kulturs sommarserie om kärlek i coronans tid. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SOMMARESSÄ. Det har påpekats vad tidigare epi- och pandemier har skänkt kulturen och vetenskapen: ”Decamerone” hade inte sett ut som den gör eller ens blivit till om inte pesten hade härjat Florens under 1300-talet, Shakespeare skrev ”Kung Lear” i pestkarantän, Newton gjorde en del av sina upptäckter när universitetet höll stängt på grund av pesthot. De colombianska koleraepidemierna vid förra sekelskiftet gav Gabriel García Marquez bakgrund och titel till ”Kärlek i kolerans tid” (1985) – vilket i sin tur inspirerade till rubriken för den här artikelserien.

Bland dessa välspridda exempel vill jag gärna skohorna in ett från min närmaste intressesfär. Sommaren 1963 härjades Stockholm av Sveriges senaste smittkoppsvåg. Det hade avgörande betydelse för att Hasseåtages tredje revy i egen produktion, ”Konstgjorda Pompe”, inte drog lika stor publik och inte blev samma klassiker som de kringgärdande uppsättningarna ”Gröna Hund” (sommaren 1962), ”Hålligång” (vintern 1963) och ”Gula Hund” (sommaren 1964).

Kriser ger inte bara tid till skapande och stoff till skapelser – de ger oss också nya bilder och nya liknelser. Efter tsunamikatastrofen i Thailand julen 2004 så vimlar det av tsunamis även i text. I Andreas Lundstedts memoarbok ”Mitt positiva liv” (2012) beskriver han till exempel hur det kändes att göra entré på diskoteken efter att hans grupp Alcazar brejkat runt år 2000: ”Från scenen hörde vi hur en tsunami av röster rullade mot oss och exploderade när vi förenades i refrängen”. Den liknelsen hade han antagligen inte använt just där och då, när det beskrivna faktiskt skedde.

Andreas Lundstedt (mitten) är medlem i Alcazar och författare till ”Mitt positiva liv”.Foto: JONAS TOBIN / JONAS TOBIN GT/EXPRESSEN

Den mänskliga vanan att välja liknelser från tidsbruset blir tydlig när man studerar svensk opinions hållning till jazzens intåg när det begav sig. Jazz – eller ”jass” – nämns troligen första gången i en svensk tidning 1919, då som ”parisarnas splitternya dans” (Göteborgs Dagblad). Under 1920- och 1930-talen letar sig den afroamerikanska, synkoperade musikstilen in bland de unga och mondäna. Runt om i landet, i det Stockholm som rör sig och det Göteborg där Amerikabåtarna avgår, anordnas ”teskak” och ”kavajskutt” där ungdomen ”jazzar” till charleston och foxtrot. 

Mönstret som uppstår känns igen från varje gång ett nytt fenomen, som går att koda som ungt och amerikanskt och syndigt, har nått Sverige: där ungdomen roar sig, där förfasar sig etablissemanget, tills det ögonblick några år senare då ungdomarna har blivit etablissemanget och nya unga fenomen uppstått för dem att förfasa sig över.

År 1921 representeras etablissemanget bland annat av Hjalmar Meissner. Tämligen bortglömd i dag var han allom välbekant för hundra år sedan: en muntert käftslängande kapellmästare för Oscarsteaterns operetter, därtill gift med den ännu allomare välbekanta operettstjärnan Emma. Hjalmar Meissner skriver 1921 en debattext i tidskriften Scenen, alltsedan dess skadeglatt citerad av svenska jazzdiggare: ”Varning för jazzen!” Den är inte lika öppet rasistisk som andra texter från tiden, men pratar likväl om ett Sverige som måste skyddas från otäck utländsk påverkan.

Vi vet hur det går därefter: jazzen och dess olika grenar blir allmän- och på sikt finkultur.

När Meissners varning publiceras har spanska sjukan ännu inte helt utrotats. Perioden mars 1918–juni 1920 har den tagit livet av mellan 50 och 100 miljoner människor. Associationen ligger nära till hands för Meissner när han öppnar sin text: ”Jazz är en hemsk infektionssjukdom, som med stora steg närmar sig våra friska kuster.” 

Resten av resonemanget stannar kvar i farsotskopplingarna: jazzens ”första symptom” sägs vara bedrägliga eftersom de är ”stimulerande och uppiggande”, men snart blir sjukdomen ”kronisk”, varpå ”patienten” kommer att vrida sig i ”namnlösa smärtor”. Den musiker som hänger sig åt jazzen ”förlorar snart nog sin konstnärliga kapacitet, och håller han på länge därmed, så blir han ofelbart idiot”. Avslutningsvis föreslår Meissner ”karantäns- och avlusningsanstalter” för att undgå ”den epidemi” som ”nu grasserar” i Europa.

Vi vet hur det går därefter: jazzen och dess olika grenar blir allmän- och på sikt finkultur. Den ursprungliga, ”äkta” jazzen lever kvar som ett finsmakarfenomen, parallellt med att en härtappad och vattenkammad variant blir sin tids pop- och schlagermusik. Efter andra världskriget dräneras de flesta tidningstexter på flagrant rasism och den som dädanefter känner obehag vid tanken på svart kultur väljer sina eufemismer med omsorg.

Man kan hävda att Meissner utgör det svenska jazzmotståndets uppfordrande preludium och Walles dess trötta, patetiska fadeout.

Dock finns det några öppna fascister kvar även efter att nassarna fått på trynet 1945. En av dem heter Erik Walles. Han har under 1930-talet varit ställföreträdande partiledare i den så kallade Lindholmsrörelsen och får 1992 en hyllande dödsruna i SD-kuriren. År 1946 ger han på Natur & Kultur ut pamfletten ”Jazzen anfaller”, en ohöljt rasistisk uppgörelse med en musikkultur som vid det här laget finns överallt och i alla slags former. Den är en kuriös fotnot i svensk musikhistoria och kanske det sista exemplet på när just jazz beskrivits med moralpaniska förtecken.

Man kan hävda att Meissner utgör det svenska jazzmotståndets uppfordrande preludium och Walles dess trötta, patetiska fadeout. Man kan i samma veva notera att båda jazzvarnarna använder liknelser som ligger nära till hands i den tid de befinner sig: i svallvågorna efter en pandemi pratar Hjalmar Meissner om en grasserande infektionssjukdom, i direkt anslutning till ett världskrig ser Walles jazzen som en anfallande part i en väpnad konflikt.

När vi så här i efterhand ler överseende åt Meissner och ryser lätt åt Walles, så understryker samtidigt deras val av liknelser att de i högsta grad var barn av sin tid.

 

Kalle Lind är journalist, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Han driver även SR-podden ”Snedtänkt”. Hans senaste bok är ”Hasse Alfredson: en sån där farbror som ritar och berättar”