Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Avantgardism som parentes

Johan Lundberg: När dyningarna från debatten om Figurationer börjar lägga sig, utkristalliserar sig konfliktlinjerna tydligare.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

När dyningarna från debatten om Figurationer börjar lägga sig, utkristalliserar sig konfliktlinjerna tydligare. Invändningarna har varit huvudsakligen tre. För det första har man hävdat att jag och Christopher Rådlund slagit in öppna dörrar, då konstetablissemanget inte motsätter sig utan välkomnar och bejakar figurativt måleri.
Peter Cornell, Sinziana Ravini (AB), Nils Forsberg och Anna Brodow Inzaina (SvD) är nöjda som katten som just har svalt en råtta, när de drar sina listor med namn på uppmärksammade konstnärer som arbetar figurativt.
Problemet är bara att vi på intet sätt är omedvetna om detta förhållande utan tvärtom uppmärksammar ett flertal av dessa konstnärskap i vår bok, där vi dock till skillnad från våra kritiker försöker särskilja olikheter mellan figurativa konstnärer. Och gör man det, ser man att en viss typ av figurativa målare ter sig kontroversiella i konstelitens ögon, nämligen de som valt att självsvåldigt strunta i rådande trender; de som hellre vill söka sig framåt via det förflutna än ängsligt snegla åt sidorna i nutiden – och som hämtat sina förebilder utanför konstvärldens kanon.

Det är märkligt att en så bildad person som Peter Cornell inte ser hur motsägelsefullt han resonerar när han ena stunden påstår att man i konstvärlden accepterar personer med en sådan hållning, för att nästa sekund karaktärisera denna sorts konstnärer som estetiska och etiska analfabeter – det senare understruket genom påhittade likheter mellan deras smak och nazisternas.
Det andra argumentet är att vi inte skulle beakta att modernismen har spelat ut sin roll, varför vår kritik av dagens konstetablissemang blir förfelad. Dock behandlar vi i vår bok den uppgörelse med modernismen som skedde för 40-50 år sedan. Men som Paul Grøtvedt påpekat i SvD, utesluter inte måleriets rörelse bort från modernismen efter andra världskriget, att en hegemoni därefter har etablerats vid konstinstitutioner där modernistiska kardinalbegrepp som gränsöverskridning, förnyelse, utmaning, brott och provokation utgör normativa parametrar, alltmedan nutida estetiska hållningar som vilar på mer utpräglat traditionell grund har varit undantryckta – för att inte säga svartlistade.

Och det är just den svartlistningen som Cornell nu vill fullfölja genom att förse en rad nutida konstnärer med en omotiverad nazistämpel (samtidigt som han menar att dessa konstnärers upplevelse av att vara parias är inbillad).
Men även om det nu en gång för alla är fastslaget att de i Edsviken utställda konstverken inte uppvisar paralleller med nazistisk konst, kan jag inte undgå att fundera över vad som skulle ha varit så farligt om nu likheterna hade funnits där. Inte ens miljövänner som vill stoppa ett motorvägsbygge tar till argument som att motorvägar är fel på grund av att nazisterna vurmade för dem, och att vi därför bör bygga endast grusvägar.
Nej, nazianklagelserna kommer naturligtvis bara upp till ytan i situationer, där man är fullkomligt renons på argument till stöd för den egna ståndpunkten, där man till varje pris vill upprätthålla en hegemoni som inte låter sig motiveras med andra medel än att motståndaren framstår som moraliskt bristfällig, ja rentav som en ondskefull människa. Det intressanta i sammanhanget är att nazikortet började spelas ut redan i Odell-debatten i vintras, vilket visar i hur hög grad energin har gått ur samtidskonsten, vilken tydligen numera endast kan få sitt värde bekräftat genom hänvisning till en diktaturstat som gick under för drygt ett halvt sekel sedan.

Det gällt spydiga tonläge som utmärker Forsbergs och Ravinis argumentstomma inlägg ser jag som härrörande ur i grunden samma upplevelse av att det kulturradikala projektet är ett sjunkande skepp. Dess brist på energi beror, menar jag, på projektets negativt bakåtblickande karaktär, det vill säga att man baserar en alltför stor del av sin verksamhet på att utmana och överskrida normsystem och konventioner som en gång var förtryckande men som få numera omfattar.
När ett antal författare i dagarna publicerade ett litterärt manifest, vars målsättning är att blåsa nytt liv i ett antal i samtiden misskrediterade, traditionella berättarformer, tolkar jag det som ett tecken på att det är fler än de norska figurativa konstnärerna, som ser ett mer positivt laddat tillbakablickande som en möjlig väg att göra konsten vital och engagerande igen. Detta genom att helt enkelt sätta parenteser runt både den avantgardism och den kommersialism som har gjort de konstnärliga uttrycksmedlen till förutsägbara, tomma gester som alltför få orkar bry sig om.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!