Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ava DuVernay visar upp ett fasansfullt system

Asante Blackk i rollen som Kevin Richardson i Ava DuVernays miniserie ”When they see us”. Foto: ATSUSHI NISHIJIMA / AP TT NYHETSBYRÅN
Valerie Kyeyune Backström. Foto: OLLE SPORRONG

1990 fälldes fem tonårspojkar för ett brott de inte hade begått. Tolv år senare frikändes de – men hur blir man fri från en förlorad barndom?

Valerie Kyeyune Backström har sett Ava DuVernays serie ”When they see us”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Berättelsen om The Central Park Five, eller numera de Frikända fem, är en berättelse om en perfekt storm, lite om slumpen, mer om något mycket värre.

I Ava DuVernays miniserie ”When they see us” får vi följa händelseförloppet, från att en ung vit kvinna våldtas och lämnas att förblöda i Central Park, till att den målinriktade åklagaren Linda Fairstein bestämmer sig att åtala fem barn, som fälls genom falska erkännanden.

Ett tag var de kanske världens mest hatade. Hatade barn. De fick Donald Trump att annonsera för återinfört dödsstraff i staten New York. De var småbarn som härjade i parken ungefär samtidigt som våldtäkten ägde rum. Ansikten runda som ogräddat bröd.

Det är en berättelse om hur en ökande brottsvåg i spåren av 70-talets nedmontering av staden samverkade med den vita rädslan för den ökande svarta och bruna befolkningen. Det är en berättelse om ett rättsystem som varit rasistiskt sen start, lika mycket som det är en berättelse om framtvingade erkännanden.

Det är en berättelse om vad som händer i ett rättsystem där incitament för karriärsdrivna åklagare samverkar med den rasismen. Det är en berättelse om hur medias drivkraft att sälja lösnummer får dem att överge kritiskt tänkande och göra gemensam sak med den poliskår och rättsmyndighet den har som uppgift att granska. Det är berättelsen om bristen på oskuld, bristen på en faktisk barndom för svarta och bruna barn. Om det perfekta offret och de perfekta förövarna.

Rättsystemets bojor

”When they see us” är skapad i tät kontakt med de fem som oskyldigt dömdes: Antron McCray, Kevin Richardson, Yusef Salaam, Raymond Santana, Korey Wise och deras familjer. Och den ligger nära det faktiska händelseförloppet, så nära att man efter att ha sett de fyra avsnitten är skapligt insatt i ungefär allt. Kanske skildras både supporters och belackare i lite väl ensidigt ljus, kanske är den dramatiska kurvan lite för övertydlig och kanske får försvarsadvokaterna lite mer kredd för sin arbetsinsats än de förtjänar. 

Men i det blå skenet serien filmats i, som hämtat från filmen ”Moonlight”, är det inte bara historien om oskyldigt dömda DuVernay för till ljuset. Istället lyckas hon teckna en bredare bild om rättsystemets bojor som fångar hela, och särskilt fattiga, familjer när någon fängslas, hur en fängelsedom aldrig helt går att avtjäna i det amerikanska systemet där så många rättigheter är förunnade ostraffade enbart – således pekar DuVernay skickligt ut ett problem större och mer fasansfullt än de Frikända Fem.

Ashton Sanders som Chiron i Barry Jenkins film ”Moonlight” (2016) Foto: David Bornfriend / Lucky Dogs

Men allra mest gripande är hennes blick för de svarta föräldrarna, den yttersta skräcken de utsätts för. Hur de förödmjukas, hur de på olika sätt navigerar mellan att försöka stå upp, att försvara sina barn – och att kuvas under systemet. I efterintervjun av Oprah påpekar också regissören: ”The system’s not broken; the system was built this way.”

I miniserien är det just åklagarna Fairstein och Elizabeth Lederer som framstår som arkitekterna bakom justitiemordet – de som med sitt tunnelseende eller opportunism vägrar överge sin teori när de tekniska bevisen motsäger den, de som vägrar se barnen som annat än skyldiga när allt pekar mot den tesen.

I nyutkomna ”Charged” skriver journalisten Emily Bazelon om det amerikanska åklagarväsendet – och det blir tydligt att Fairstein inte är ett undantag. Istället beskrivs ett rättsystem där åklagaren gjorts allt mer maktfullkomlig, både genom ödesdigra beslut av SCOTUS liksom yrkets inneboende motstridighet: att både kämpa för att få någon fälld, och att få reda på sanningen.

Men problemet är större än att arbetsinsats mäts med fällande domar. Det är hos åklagaren makten för brottsrubricering ligger och det dikterar även strafflängden om någon fälls, vilket blir avgörande i ett land där vapeninnehav kan klassas som allt från en förseelse till 15 år i fängelse.

Bazelon sträcker sig till och med så långt som att påstå att det är hos åklagaren makten att stoppa massfängslandet verkligen ligger. Genom att ändra incitamenten hos åklagare, liksom mäta den rasistiska diskrepansen i påföljder, att välja lägre brottsrubriceringar, att avstå borgen och i högsta mån undvika fängelse som påföljd, kan världens största fängelsekomplex långsamt nedmonteras, och den orättvisa institutionaliseringen av den svarta befolkningen få ett slut. 

För det är så lätt att göra misstaget. Man spelar som Korey Wise upp samma scen i huvudet, den där avgörande när han väljer att strunta i sin tjej och följa med kompisgänget och hans öde förseglas.

David och Goliat

Det är tacksamt men det är också en villfarelse. Grejen med ett system är att det är just det, allomfattande. Att det är omöjligt att värja sig. Att det inte ens hjälper att ”sköta sig”, som det så fint heter. I slutändan är det inget skydd. Och när systemet väl satt sina klor i en finns inget att göra än att sakta malas sönder. 

Tjusningen med att kolla på tv och film är att se David överkomma Goliat, att se människor segra mot alla odds. När man tittar på ”When they see us” väntar man hela tiden på den triumfatoriska scen där vinden vänder. I verkligheten finns inget sådant klimax.

Javisst, de blev till sist frikända då den verkliga förövaren Matias Reyes erkände 2002, men då var deras domar redan avtjänade. De fick till slut ett skadestånd, men vad kan kompensera att få sitt liv bestulet, sina familjer krossade? Att slussas in i ett fängelsesystem byggt för bestraffning?

I efterintervjun skälver Antron McCray, smärtan så nära, alldeles inpå huden, han säger: ”But it eats me up every day. Eats me alive”. 

Förutom det blå ljuset över barnansikten är det detta som följer det med mig efteråt.

TV

WHEN THEY SEE US

Regi Ava DuVernay

LÄS MER:

Han skildrar rasrelationerna i USA på pricken 

 

Valerie Kyeyune Backström är medarbetare på Expressens kultursida.