Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Att vara man och arab och poet är något helt annat

Yayha Hassan blev 24 år gammal. Bilden togs i november förra året.Foto: IDA GULDBAEK ARENTSEN / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Duraid Al-Khamisi är författare, bland annat till ”Regnet luktar inte här”.Foto: SOFIA RUNARSDOTTER / ATLAS

Duraid Al-Khamisi minns en poet som inte bugade för någon.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IN MEMORIAM. Jag träffade aldrig Yahya Hassan, men han var förortare precis som jag. Vi har båda arabiskt klingande namn, våra föräldrar är invandrare från världens helvetesplats, det eländiga Mellanöstern. Och vi är båda lika hatade av majoritetssamhället som av ”våra egna”. 

Ändå tror jag inte att Yahya Hassan skrev för mig. Han skrev knappast för den vita medelklassen som begråter honom nu. Inte heller för alla husblattar med sina fina klassresor. Jag tror inte ens att han skrev för att förena latinos, svarta och iranier med araber och danskar.

Jag tror att han levde som han skrev, rak, kompromisslös, hård, rå. Hans skrev för att själen skulle vara fri. För Yahya Hassan var poesin, orden, själva livet. 

Men offentligheten kräver också ett högt pris. Jag har också stått på stora scener inför fullsatta salar. Jag har medverkat i stora tv- och radioprogram. Jag har fått samma fördummande, förminskande, reducerande frågor som alla konstnärliga blattar får. Det var Hassan som lärde mig att ta platsen på mina egna villkor, utan att vika mig för dominansen. Poesin tar den riktning den vill ta. Om vitheten försöker bryta ner dig, kräver dig på avkall på ditt egenjag, kompromissa inte! 

Det är en sak att vara invandrare och kvinna och poet, en helt annan att vara man och arab och poet.

Hassan levde ett kriminellt liv sägs det. Jag säger att han motsatte sig den villkorade gemenskapen. Kapitalet, materialismen, krabbmentaliteterna i förorterna. Självhatet. Han ville eller kunde inte passa i ett mönster. Han vägrade underordning. 

Antingen har man vad som krävs för att representera det hårdaste som finns, eller så har man inte det. Hassan var lika mycket radikal intellektuell som han var gata. Han skrev om sitt eget liv, om en våldsam förälder och majoritetssamhällets vita blickar. 

Låt mig uttrycka det så här: det är en sak att vara invandrare och kvinna och poet, en helt annan att vara man och arab och poet. Villkoren är inte de samma. Och ärligt, vem vill ingå i en villkorad gemenskap som om man vore ett boskapsdjur? Hassan hatade flockmentalitet. 

Samtidigt som Yahya Hassan beskrivs som en skör människa (poeter har en tendens att vara det) gav han också ett hårt intryck. Var det en kompensation för ett våldsamt liv? Ett liv fyllt av död, död, misshandel, förnedring, fattigdom, självhat? 

Vi delade den erfarenheten, att begrava vänner alltför tidigt.

Jag vet inte. Men jag känner igen den kalla, frånvarande blicken. Jag har sett den på unga mäns begravningar. På gatorna här i västerort. Vi delade den erfarenheten, att begrava vänner alltför tidigt. 

Yahya Hassan levde under hot från andra araber, andra muslimer. Vi kommer båda från en omgivning fylld av psykisk ohälsa, våld, kriminalitet, fattigdom, flykt, skörhet och smärta. Och den världen är lika hänsynslös som poesin den frambringar. 

Fler unga män kommer att dö i alltför tidig ålder. I den bemärkelsen är Yahya Hassan inte ensam.  

Tack för alla lektioner. Vandra fri. 

 

 

Av Duraid Al-Khamisi

Duraid Al-Khamisi är skribent och författare. Hans senaste bok är ”Mellan floderna”.

 

 

 

Det som jag hatade mest blev mitt liv

”After utan work” är Expressen Kulturs spontana program från coronakarantänen.

I det här avsnittet samtalar Daniel Sjölin med författaren Ulf Karl Olov Nilsson, om skogen han ärvde, poesin han avskydde och människan som dog i hans armar. 

Förra veckan möttes Daniel Sjölin och författaren Martina Montelius. Se det avsnittet nedan.