Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Att uttala namnen var en besvärjelse mot glömskan

Strax intill platsen för massakern i Jedwabne ligger den judiska gravplatsen. Till skillnad från den välskötta katolska kyrkogården är den helt igenvuxen av slyn och träd. Gravstenar ligger omkullvälta i snötäcket.  Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
Hannes Meidal. Foto: Sören Vilks

I takt med att överlevarna successivt går ur tiden växer vårt ansvar att förmedla deras berättelser.

Hannes Meidal, skådespelare, skriver på Förintelsens minnesdag om teaterns uppgift att gestalta minnet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ | FÖRINTELSENS MINNESDAG.

Jag, Abram Baker, flyttade till Amerika 1937.

I Polen blev kvar min farfar Chaim och min morfar Jacob, 

min farmor Róza och min mormor Fejga.

Min pappa Schlomo och min mamma Esterka.

Mina bröder Chaimek, Izio och Kubek.

Och mina systrar: Lejcia, Frunia och Fania.

Mina morbröder: Mendel, Josef, Szaol, Rajzer, David och Szmul.

Och mina mostrar: Chana, Sara, Hinda, Debora, Moly och Zizi.

Mina farbröder: Izaak, Akiwa, Jasza, Zelig, Benek och Szymon.

Och mina fastrar: Rachela, Leah, Miriam, Zelda, Gitel och Hodl.

Mina kusiner: Szmulek, Moniek, Janek, Dawid, Urek, Welwus, Adaś och Elek, och Zuzia, Chajka, Frymcia, Itka, Tyla, Genia, Malcia, Sonia, Jadzia och Dunia.

Alla har de blivit brända till döds i en lada av polackerna.

Av hela min stora familj är jag ensam kvar.

 

Uppräkningen av alla dessa namn är hämtad ur den polske dramatikern Tadeusz Słobodzianeks pjäs "Vår klass". Stycket bygger på verkliga händelser och utgår från massakern i den lilla staden Jedwabne i nordöstra Polen. Den 10 juli 1941 förnedrades, torterades och mördades stadens judiska befolkning av sina grannar. 

I Teater Galeasens föreställning häromåret, regisserad av Natalie Ringler, var det jag som uttalade de 54 namnen. Min roll, rabbinen Abram Baker, född Piekarz, har då, just efter krigsslutet, fått reda på vad som hänt i hans hemstad och skriver, från sin trygga tillvaro i Amerika, ett brev till den polska regeringen.

Brevet förblev obesvarat och massmordet trängdes aktivt bort ur det nationella medvetandet. I 60 år löd historieskrivningen att förövarna var tyska nazister. Först 2001, när den polsk-judisk-amerikanske historikern Jan T. Gross publicerade sin bok "Neighbors: the destruction of the Jewish community in Jedwabne, Poland", blev sanningen känd. 

Boken utlöste en intensiv och smärtsam debatt i Polen om vilka som under andra världskriget var offer och vilka som var förövare. Om skuld och skam. Om medansvar, livslögner och nationell identitet.

I reportageboken "Vi från Jedwabne" (på svenska 2014) sökte journalisten Anna Bikont upp också nästa generation, de som växt upp i tystnad: efterlevande till både offren och förövarna.

Jag såg det som min främsta uppgift att komma ihåg varje enskilt namn, i exakt rätt ordning. Ge det ansikte, klang och färg. Att uttala namnen som en besvärjelse mot glömskan.

Som skådespelare i pjäsen "Vår klass" var jag angelägen om att inte läsa upp namnen i brevet innantill. Själva memorerandet, i vanliga fall den närmast mekaniska delen av skådespelarens arbete, blev, denna gång, fyllt med mening; namnen jag tog i min mun hade alla tillhört människor som levt och förintats.

Jag såg det som min främsta uppgift att komma ihåg varje enskilt namn, i exakt rätt ordning. Ge det ansikte, klang och färg. Att uttala namnen som en besvärjelse mot glömskan. 

Ensemblen i "Vår klass". På bilden från vänster: Freddy Åsblom, Carl Magnus Dellow, Pierre Wilkner, Johan Wahlström, Hannes Meidal, Lena Nilsson, Lina Englund, Simon Reithner, Peter Luckhaus och Monica Stenbeck. Foto: FOTOGRAF DAN HANSSON / Fotograf Dan Hansson

Den unge rabbinen, på andra sidan Atlanten, var inte själv med vid massakern. Ändå är han – både i den historiska verkligheten och på scenen – inte bara en förtvivlad åklagare, utan också berättare och sanningsvittne. 

I det komplicerade samspelet mellan då och nu, mellan verklighet och fiktion, har teatern kanske en alldeles särskild potential: att gestalta minnet. En föreställning kan ibland förmå oss att både identifiera oss med dem som framställs och reflektera över hur vi själva skulle agera under vissa givna omständigheter. Få då att bli nu. Förvandla scenen till inte bara ögonblickets spelplats, utan även minnets. 

Den 27 januari 2019, den internationella minnesdagen för Förintelsens offer, är det 74 år sedan Auschwitz befriades. Inte många överlevare finns kvar. Den uppgift som Abram Baker tog på sig, att hålla minnet vid liv, blir därför allt viktigare. Inte minst i en tid när skamgränserna ständigt förflyttas, språket förgiftas, sanningen – också om det som hände i Jedwabne – återigen förvanskas och förnekas.

Slutackordet i "Vår klass" är, trots allt, optimistiskt. Ur minnet växer hopp. Med samma pedantiska noggrannhet som den unge Abram räknade upp namnen på sina mördade släktingar radar nu den åldrade rabbinen, med oförställd stolthet och glädje, upp namnen på alla i sin växande familj. 

Nu satt Hanka i Köpenhamn, omgiven av en stor skara barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Jag känner igen mig i pjäsens gamle Abram. Jag minns min mammas moster Hankas 90-årsdag. 1945 var hon den enda överlevande i sin stora tjeckiska släkt. Tyfussjuk i koncentrationslägret Theresienstadt hade hon ensam undkommit vidare deportering österut. Min danska mormors bror Arthur träffade henne i lägret och förälskade sig. De vita bussarna förde honom efter befrielsen hem till Danmark, varefter han genast reste genom det krigshärjade Europa för att återfinna henne.

Nu satt Hanka i Köpenhamn, omgiven av en stor skara barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Förintelsens fulla omfattning kan inte förstås genom de miljoner och åter miljoner liv som släcktes. Också alla de liv som, i förlängningen, aldrig fick bli till måste vägas in. Lika angelägen som jag på scenen, i pjäsens inledande uppräkning av de förintade släktingarna, varit om att ge röst åt minnet, lika mån var jag därför om att, i slutscenen, gestalta det mirakulösa hoppets, än längre, namnkatalog: 

 

Mina älskade söner: Isaac, Jacob, David och Sam.

Och mina älskade döttrar: Dora, Tyl och Hanna.

Mina förträffliga svärdöttrar: Darryl, Zelda, Gina och Judy.

Och mina utmärkta svärsöner: Joe, Mickey och Adam.

Mina älskade manliga barnbarn: Abram, Percy, Thomas, Dave, Jake, Joseph, John, Ben, Simon, Sam, Ezra, Ilya, Zelig, Buster, Al, Allan, Moses, Jack, Marc, Dirk, Gary, Elliot, Dick, Tom, Noel, Gordon, Larry, Teddy och Bill.

Och mina älskade kvinnliga barnbarn: Debby, Lea, Miriam, Molly, Ava, Diana, Dorothy, Sonia, Ester, Fay, Ann, Adela, Rita, Linda, Sheila och Dora.

Mina älskade barnbarnsbarn: Abram, Jacob, Lester, Ivan och Omar, tvillingarna Chou och Cheng, älskade flickebarn: Sara, Lily, Dora, Ann, Sonia och Li.

Och så den allra mest älskade, filuren Bencjon, som brukade spela på klarinett för sin farmor, som förr hans morfar Bencjon (outgrundliga äro Guds vägar), som spelade för mig när jag lämnade vår stad för att resa till Amerika. 

 

Av Hannes Meidal

Hannes Meidal är skådespelare vid Dramaten. 

Citaten ur "Vår klass" är översatta av Jarema Bielawski.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!