Den senaste veckan har ärkebiskop Antje Jackelén varit i blåsväder för att hon inte genast personligen fördömde mordet på den franske prästen Jacques Hamel. Hon var på semester, men kritiker, som den liberala debattören Jenny Sonesson (9/8), menar att eftersom en helt anonym tjänsteman i stället talade för Svenska kyrkan så är kyrkan passiv.
Att Ann-Louise Eriksson, rektor för Svenska kyrkans utbildningsinstitut och supermakthavare inom Svenska kyrkan, uppfattas som en anonym tjänsteman är talande. Det visar att Svenska kyrkans egen strategi har lyckats. Den har nämligen under lång tid gått ut på att göra Antje Jackelén ensam till ansiktet utåt och talesperson för kyrkan.
Kyrkostyrelsen suddas ut
Hon har marknadsförts på Twitter, i radio och tv, med debattartiklar och långa intervjuer i glossiga magasin, och kan inte klaga när folket uppfattar ärkebiskopen som Svenska kyrkans ledare. Strategin har varit just den, att måla upp bilden av en enda organisation under ett paraply och namn och grafisk profil, och sudda ut kyrkostyrelsen och tjänstemännen och teologins diversitet.
I själva verket finns det inom kyrkan olika åsikter kring exempelvis religionsdialog och klimatfrågorna. Det enda egentliga uppdrag som Svenska kyrkan har är att döpa och undervisa om Jesus Kristus.
Mångfalden av åsikter om samhället mellan kristna skulle kunna vara en styrka för kyrkan, som skiljer henne från politiska partier och intresseföreningar. Och ärkebiskopen har inte det formella mandat som allmänheten tror. Hon kan inte bestämma hur kyrkans lära ska tolkas, till skillnad från påven i den katolska kyrkan, och hon kan inte gå in i en församling och påverka verksamheten där.
Det såg vi exempel på när Sveriges Radio (31/5) visade att många församlingar gör dyra resor.
Läs även: "Nya kyrkohandboken sågas av akademierna".
Inte ens stiftsbiskoparna har makt
Det är budgetfrågor som ärkebiskopen inte har ett smack att säga till om, ändå var det hon som satt i radio och tv och representerade Svenska kyrkan. Det måste ha varit lika frustrerande för henne som det var för oss som såg på.
Inte heller stiftsbiskoparna har längre någon egentlig reell makt, men stora kanslier som genom sina tjänstemän har möjlighet att påverka Svenska kyrkans riktning.
Biskoparnas maktavveckling är resultatet av demokratiska beslut fattade under lång tid i regering och riksdag, en historisk utveckling under folkhemsåren som har beskrivits utförligt. Numera har de inte ens rösträtt i kyrkomötet. Med nedläggningen av statskyrkan år 2000 förlorade biskoparna tjänsteansvaret över prästerna. Biskopen kan i dag råda men inte styra över sina präster.
Läs även: "Rädda skriften för svenskans skull".
En uppsminkad medeltidsinstitution
Svenska kyrkan är en antik-medeltida institution som sminkats upp och pressats in i en demokratisk 1900-talskostym. Det är denna inre, oerhört komplexa, struktur som vanliga medlemmar och debattörer måste lära sig mer om för att kunna gå vidare med sin vrede och faktiskt förändra. Att skälla på Antje Jackelén förändrar ingenting.
Det är medlemmarna själva som har makten över kyrkan, men det kräver att de sätter sig in i strukturen och röstar eller kanske ställer upp i kyrkovalet. När nio av tio inte röstar, som i dag, innebär det ökad makt för det fåtal som engagerar sig. Och Svenska kyrkans makt är stor, kanske större än på länge med enorma ekonomiska tillgångar och nära relationer till politiken och andra samfund.
Dessa stora omfördelningar av makt har orsakat stora slitningar inom kyrkan. Det syns inte i den enkla mediebilden av den sammanhållande Antje. Hon blir tv-biskopen som alla svenskar känner till. Om hon bara skickar ut rätt tweet och får rätt press, så är allt väl. Varumärket Antje frontar en kyrka som ska upplevas som enhetlig.
Läs även: "Det handlar inte om konservering, kyrkan".
Nu funkar det inte längre
Så har strategin varit. Det är tydligt att den inte fungerar längre. Gång på gång uppstår nya debattbränder runt Svenska kyrkan, symtom på inre problem som börjar läcka ut och synas i dessa offentliga bråk.
Kritikerna ropar efter ringande kyrkklockor och tydligare fördömanden, men då ber de egentligen bara om mer av det som de kritiserar. Mer symbolhandlingar, mer toppstyrning, mer politik. När symbolfunktionen blivit så viktig att ärkebiskopens tweet blir oersättliga, de blir vad kyrkan är, så måste man inse att något är fel på ett djupare plan. I stället för att bråka om Twitter och kors borde vi diskutera det.
Sofia Lilly Jönsson
Sofia Lilly Jönsson är kulturskribent och chefredaktör för tidskriften Evangelium.
Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.