Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Att posera på Instagram duger inte, Peter Englund

Peter Englund, författare och ledamot i Svenska Akademien.Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN
Peter Handke omfamnar Nobelkommitténs ordförande Anders Olsson, ledamot i Svenska Akademien.Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN

Karin Olsson om de stora författarna som blir alltmer sällsynta i kulturdebatten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. Det var ändå ett värdigt sätt att avrunda det här decenniet på kultursidorna – en litteraturstrid på liv och död. Nobelpriset till Peter Handke satte allt på sin spets. Ska en dubiös intellektuell, som hedrat slaktaren Slobodan Milosevic, belönas med världens mest prestigefulla pris? 

Vad driver en författare i vårt såriga Europa att grumla välbelagda faktum som folkmordet på över 8000 muslimer i Srebrenica? Och – varför väljer den krismärkta Svenska Akademien att just i år välja den kontroversiella Handke, som varit aktuell för priset hur länge som helst?

Samtalet har varit essensen av vad kultursidor ska syssla med: konst och idéer, språk och historia, sanning och lögn. Trots det allvarliga ämnet har jag älskat alla artiklarna, även de dåliga.

Men, som jag tidigare uppmärksammat, saknades Peter Englunds röst: akademiledamoten, historikern och den folkkära författaren som själv varit korrespondent från de jugoslaviska krigen. Nobelsekretessen satte stopp för hans medverkan i debatten, lät han hälsa. Det kan man ju förstå.

Så plötsligt på fredagen kom ändå en kommuniké som han också publicerade på Instagram: ”Att fira Peter Handkes Nobelpris vore grovt hyckleri från min sida.” Fracken skulle få stanna i garderoben kommande festvecka.

Lajks och hjärtan, och tummen upp. Men att förklara sitt ställningstagande höll han sig för god för.

Det var inte så här våra främsta intellektuella, särskilt inte i Svenska Akadamien, brukade uppföra sig. Minns till exempel Knut Ahnlunds svavelosande kritik i Svenska Dagbladet mot Nobelpriset 2004 till Elfriede Jelinek, när han i vredesmod lämnade sin stol.

Förvisso satte Peter Englund nyligen hårt mot hårt under Arnault-skandalen. Då tog han en protestpaus tills utvecklingen hade gått hans väg. Kanske ville han inte ställa till med en scen igen. Det vore i så fall fullt mänskligt, men då hade det varit värdigare hålla sig till principen om att i tystnad sluta upp bakom Akademien, som ska ha tagit beslutet om Handke i stor enighet. 

Englunds beteende är symptomatiskt för hur alltför många av dagens stora författare kommit att bete sig i offentligheten. Det har blivit sällsynt med namn av typen P O Enquist och Lars Gustafsson, för att nämna två giganter från Expressen, som år ut och år in gjorde grovarbetet i kulturdebatten. Prövade argument, kommenterade nyhetshändelser och gav sig in i strider vars facit ännu inte var färdigskrivet. Den ekonomiska verkligheten gör sig säkert påmind och kanske också dagens mer tidskrävande familjeförpliktelser. Men det handlar nog också om något annat:

Vår samtids dömande ton, ett internet som aldrig glömmer och nypuritanismens krav på att i alla lägen upprätthålla en sober persona. Det brukar resultera i att man avstår risken som det utgör att delta i samtalet. Men nu vet vi att det också går att posera lite lagom på Instagram.

 

Karin Olsson är kulturchef på Expressen.

Varför hatar alla postmodernismen?


Den är ett skällsord i samtidsdebatten, men få har förstått vad den egentligen är. Professor Frida Beckman och Expressens Victor Malm reder ut postmodernismen i veckans Kultur-Expressen. Programledare: Daniel Sjölin.