Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jag satt i mysdress när Fridolin ringde

Foto: ISABELLE ROZENBAUM
December 2014 Foto: MPRadio

Vilka blir ministrar? Fort in kan bli fort ut när poster tillsätts med bananskalsmetoden. 

Daniel Sjölin berättar om sina 16 dagar vid makten. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Korta politiska karriärer är inget ovanligt. Cecilia Stegö Chilò fick tio dagar som kulturminister, Maria Borelius åtta som handelsminister och Mauricio Rojas tre som Chiles kulturminister. In på bananskal, och ut igen.

Precis som att det går att vara präst utan att tro på Gud, går det - med en plattform under sig  - att göra politisk karriär utan ideologisk grund. Men mitt råd till dem som nu får samtal från regeringskansliet, och stannar upp i snön och ser att de står på ett bananskal, är att fråga sig på allvar om deras politiska övertygelse är tillräckligt stor för att fatta ohyggliga beslut.

Själv satt jag för drygt fyra år sedan i min mysoverall och dunkade en tonerkassett i golvet när Gustav Fridolin ringde. Ville jag bli politiskt sakkunnig? Ett extraval hotade. Jag blev å demokratins vägnar livrädd, men det sade jag ju inte. Jag sade ja. Tänk, att ena dagen gnälla på styret, nästa dag själv få chansen. 

Kände sig som en romanfigur

Det inkompetenta Statsrådet i Bo Baldersons politiska satirdeckare kommer till makten eftersom hans galoscher är för stora. Han är redan en privilegierad man, men inte politiskt ansluten. För att stoppa papper i skorna tar han fram morgontidningen, men han är så klen att han måste slita med kvidande frenesi för att få den i lagom stora tussar. 

Just då går statsministern förbi, förbannad på en artikel om honom i samma tidning. Statsministern tolkar den kvidande frenesin som uppriktig partiglöd och dubbar karln till statsråd. Själv hade jag just blivit engagerad i läsrörelsen och gått i taket över Jan Björklunds skolpolitik. 

Skulle kidsen styra landet nu?

Jag valde min enda storrutiga skjorta och flöt in genom skalskydden på Utbildningsdepartementet. Jag var 37 och hade aldrig känt mig så gammal. Skulle de här kidsen som nu mötte mig styra landet? De var ruskigt smarta och snabba, kommunicerade med färska emojis och snackade säljstrategier mot pressen. 

Mitt miljöengagemang utgick vid den här tiden från tron att katastrofen går att hindra med en omställning. Och om inte så kunde man åtminstone bygga ett samhälle som så länge som möjligt håller stången mot en sannolik fascism i kollapsens spår.

Nåja, jag kunde ju börja med att skriva tal till det kommande extravalet. Hur gör man? Jag studerade Fredrik Reinfeldts Öppna-era-hjärtan-tal. Fint, fast vad menade han? Skulle det alltså komma fler flyktingar än tidigare? När då? Äsch det här var ju MP, här stod redan allas hjärtan på vid gavel. Ingen åtgärd.

Det var ett underbart jobb för en aningslös människa. Jag spillde kaffe på tangentbordet, läste forskningsrapporter om läsvanor, drog fumligt en lans för det hotade tidsskriftsstödet, dillade om bildningsbryggor till kulturområdet och föreslog avsteg från en retorik som fixerats vid att få folk att sluta göra saker (bättre få dem att börja med nåt). Och så lyssnade jag på rasande medborgare i telefon. 

Öppna hjärtan i kras

Sen kom decemberöverenskommelsen, hotet om extraval var avvärjt. Samtidigt var säpokollen klar och jag hade varken rökt på, fifflat, kört rattfull eller målat båtar med säldödarfärg. Jag erbjöds att fortsätta. 

Men ärligt talat: Att jobba med litteratur är en sak, eller med tv. Gör man fel är det mest en själv det drabbar. Här däremot kunde vi ju sabba livet för tusentals. Detta var verkligheten men jag kände mig inte verklig; anade nåt slags diffust oråd. Sammanlagt blev det nu 16 arbetsdagar i maktens korridor.

Kidsens öppna hjärtan räckte en imponerande bit när flyktingkrisen uppstod ett halvår senare. Jag kommer alltid att undra hur länge hårda men förberedda hjärtan skulle ha hållit stången. 

Får aldrig veta. Lämnade ju in passerkortet, tog en banan ur fruktskålen och gick. 

 

Daniel Sjölin är redaktör på Expressen kultur.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!