Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Att döda en arab/Warda Khaldi påminner om den svarta natten 1961 som har raderats ur historien

Tårar för de döda. Kvinnor sörjer de båda pojkarna vars död utlöste kravallerna i Paris förorter
Den franska likgiltigheten för landets araber är en rest från det algeriska befrielsekriget.
Warda Khaldi påminner om den svarta natten 1961 som har raderats ur historien.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Warda Khaldi
Maurice Papn

Min pappa var

29 år när den franska säkerhetspolisen tänkte döda honom. De besökte hans bostad i Paris en oktobernatt klockan tre på morgonen mellan lördag och söndag. Han var inte hemma. Grannar varnade och organisationen insåg att det var bäst att min pappa lämnade staden och landet. En av hans underställda hade gripits av polis, utsatts för tortyr, till slut inte kunnat stå emot utan uppgivit min pappas namn och adress. Pappa var sektorchef i befrielseorganisationen FLN som kämpade för att Algeriet skulle bli fritt från kolonialmakten Frankrike. I hans område var de några tusen, men inget skulle märkas när han lämnade sin post. FLN var byggt för att folk skulle falla ifrån. Målet - friheten och jämlikheten (ja, de välkända franska begreppen) - var större än individen. En försvann, dödades, nästa klev in, successionsordningen var given. Pappa hade själv tidigare utsett sin efterträdare. Han packade några få saker i en väska och satte sig i en taxi från Paris till Tyskland den där helgen, lämnade allt. Chauffören visste vilken väg man skulle köra vid gränsen för att undvika fransk poliskontroll och frågor. Pappa beviljades politisk asyl, och började om i ögonblicket. Kände ingen, var ingen.

Den stirrande araben.

Den där utan namn. Det är så vi finns beskrivna. Han fick solen i ögonen på stranden i Algeriet och sköt araben och - pang! - där fick Albert Camus Nobelpriset, och depprockarna i Cure skrev en sång: "Killing an arab". Döda en arab, en vem som helst i mängden, en mer eller mindre, kanske gick jag förbi och råkade döda någon, vad vet jag, kvar står så många andra. Camus var fin och human, precis som Frankrike. Ingen såg något konstigt i killing an arab, omvärlden förstod. Det finns en tystnad som vi bär, jag börjar tro att det är den som skaver strax under bröstet och kan hugga till som smärta. Ibland kanske jag förväxlar den med kärlekssorg. Det är som om det alltid är någon annan som berättar, och det är alltid en annan historia. Det är något diffust, men jag känner igen det när jag läser en fransk-algerisk generationskamrat, författaren Nina Bouraoui, född 1967. I boken Pojkflickan är hon på bussen med sin pappa och hör en kvinna säga:

"'Det finns för

många araber i Frankrike. Och till råga på allt tar de våra bussar.' Hennes ord och min tystnad. Denna oförmåga att svara. Att vråla. Den här mannen är min far. Visa honom respekt annars förolämpar jag dig. Och det är inte bara min far. Det är en man. Genom honom föraktar du livet självt. Men ingenting. Min tystnad. Min far och min tystnad. Skrämd. Eller van. Själv blir jag fruktansvärt sårad av den där kvinnans ord. Sårad intill tystnad." Om oss kan man påstå lite vad som helst, som om vår smärta och våra döda inte är något att bry sig om. Vi ser på samtidigt som vår tystnad växer i takt med smärtan. Två gånger har krigshistorien tydligt berättats på film. Den klassiska Slaget om Alger (1965) och den helt nya, remarkabla filmen Nuit Noire, 17 octobre 1961 av Alain Tasma. Den oktobernatten, natten när Seines vatten var kallare och mörkare än någonsin och visade sig ha ett gap djupare och mer politiskt än någon kunde ana, dödades arab efter arab, frihetsdrömmande algerier efter algerier, tyst och effektivt utan ett spår. Killing an arab eller två eller 50 eller 200.

Polisprefekturen i Paris

hade infört utegångsförbud för muslimer av algeriskt ursprung. På kvällen den 17 oktober hade 30?000 FLN-anhängare samlats för att trotsa utegångsförbudet i en fredlig demonstration. Svaret från polisen var brutalt. Hur känns det att slukas av en flod som flyter genom en bejublad mytomspunnen stad en iskall handlingens natt? Vet inte. Det har aldrig klargjorts hur många som dränktes i Seine den där natten. Händelsen skulle raderas ur historien i samma ögonblick den skedde. Tyst, låtsas som om ingen har dött.

En skuld vilar

tyst och tung, en del av den ligger begravd där i Seine, men nu har de dränkta rösterna börjat viska upp till ytan, fyra decennier senare. Jag ser filmen på franska TV5 tillsammans med min pappa, och i en intervju berättar Alain Tasma: "Jag reagerade som en fransk medborgare, någon som är medveten - som alla fransmän - om att det finns en öm punkt mellan den unga generationen med algerisk bakgrund och resten av befolkningen." Decennier har Frankrike haft på sig, men trots det står Paris denna höst i lågor. Det gäller inte bara Algeriet, men den gamla trötta nötta gnistan har funnits länge. "Denna generation, varken riktigt fransk eller algerisk. Dessa spökbarn. Dessa fångar. Som bär minnet som en eld", skriver Nina Bouraoui. "Det är våra föräldrars minne som är viktigt. Av sitt lidande. Deras överförda kränkningar." Frankrike erövrade och införlivade medvetet andra, men har aldrig låtit dem känna sig som fullvärdiga medborgare. Förödmjukelsen och ojämlikheten har gått i arv, en vagga som klätts i en ny smutsig, sorgsen skrud av ung arbetslöshet, hopplöshet, ilska. "Den här historien som aldrig har blivit officiellt erkänd och som definitivt aldrig återfinns i skolböcker - överhuvudtaget är hela Algeriet-kriget uselt dokumenterat - är säkerligen orsaken till den såriga relationen", tror Alain Tasma. Polischefen i Paris under den där tiden hette Maurice Papon. Han blev senare finansminister. Innan dess hade han varit med om att sända judar till Förintelsen. På 80- och 90-talen kom hans brott mot mänskligheten ifatt honom. Han ställdes inför rätta för vad han gjort under andra världskriget. Men för killing an arab eller två eller 200 behövde han aldrig stå till svars. För det var något annat - något helt normalt. Warda Khaldi warda.khaldi@expressen.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!