KULTURDEBATT. Martin Krasnik kallar i Expressen (6/5) Athena Farrokhzads minnesord (DN 3/5) om Yahya Hassan för ”gravplundring”, jämför henne med ”en imam” och skriver att hon påstår sig känna till vad som orsakade hans död. Det är ett våldsamt angrepp. Inte bara på grund av Krasniks demoniserande språk, som anspelar på islamofobiska diskurser (lägg märke till användningen av ”imam” som en per definition negativ jämförelse). Inte bara på grund av Krasniks förvrängning av Farrokhzads minnesord (som inte definierar dödsorsaken, men ställer frågan om de strukturella omständigheterna), utan också för att hans inlägg är ännu ett försök att definiera Yahya Hassans liv efter liberala premisser.
Danska medier har alltid varit selektiva i sin täckning av Yahya Hassan. De har framhävt hans kritik av det som han själv kallade religiöst och socialt hyckleri i den muslimska underklassen, men förtigit hans ståndaktiga kritik av dansk krigsimperialism, islamofobi och israelisk fördrivningspolitik. Den offentlighet som hyllade honom för kritiken mot den muslimska diasporan tog honom inte seriöst när han som politiker ville göra upp med hyckleriet i de bestämmande klasserna – eller när han betonade våld och kriminalitet i diasporan som något som har med klass, marginalisering och trauma att göra.
När Farrokhzad recenserade Yahya Hassans debut tog hon utgångspunkt i problemet att som rasifierad författare skriva i en övervägande vit offentlighet: ”Att få våldet begripliggjort utifrån förklaringsmodeller jag vill bekämpa vore lika förödande som erfarenheterna själva. Så jag avstår, utan att tycka att andra måste göra likadant.”
Förstå oss rätt: Vi önskar att dikterna blir intensivt lästa och att deras mångfald bara blir tydligare med åren.
I Danmark har denna text gång på gång tolkats som en uppmaning till självcensur, vilket för oss framstår som ett försök att undvika att tala om ett viktigt problem: rasismen i Skandinavien – och hur den påverkar läsningen av icke-vita författares böcker. Härifrån kan vi bara ge Farrokhzad rätt: I ett land där muslimer och ”icke-västliga” dagligen framställs som problem och som kulturellt lägre stående – i medier, lagstiftning och statsbetald statistik – blir Yahya Hassans dikter inte alltid lästa på deras egna premisser.
Förstå oss rätt: Vi önskar att dikterna blir intensivt lästa och att deras mångfald bara blir tydligare med åren. Men när Krasnik anklagar Farrokhzad för gravplundring gör han det inte av respekt för den avlidne eller hans dikter, utan för att Krasnik inte vill tala om det förtryck som Farrokhzad pekar på: klassamhället, statsrasismen, patriarkatet, Israels fördrivningspolitik – alltihop saker som också finns Yahya Hassans böcker.
Yahya Hassans tidiga död vittnar om det lögnaktiga i den drömmen.
Krasniks anklagelse maskerar hans egen politisering av Yahya Hassans liv och död. Han skriver själv om Hassan i Weekendavisen att ”han lyckades bli sitt eget verk. […] Yahya var själv poesi, en kringvandrande dikt”. Vi kan förstå det förtvivlade behovet av att göra Yahya Hassans död meningsfull. Men att göra honom till ett med sin poesi är att bortse från den kropp och det levda liv som poesin kom från. Det är en liberal och privilegierad dröm om att genom konsten överskrida alla identiteter och strukturer.
Yahya Hassans tidiga död vittnar om det lögnaktiga i den drömmen. Den visar att hans liv – trots hans poesi, styrka och mod, och trots hans försäljningssiffror – också var påverkat av samma förtryck som andra bruna män som växer upp i underklassens Danmark påverkas av. Att också tala om dem – om ”de väsensskilda villkor under vilka människor lever och skriver”, som Farrokhzad formulerar det – är för oss inte en förminskning av Yahya Hassans minne, utan en viktig del av det offentliga samtalet om hans liv, poesi och hans död
Av Jonas Eika och Elisabeth Friis
Jonas Eika är författare. Han tilldelades Nordiska rådets litteraturpris för sin senaste roman ”Efter solen”, aktuell på svenska. Elisabeth Friis är docent i litteraturvetenskap, verksam vid Lunds universitet. Hon var tidigare redaktör för den danska tidskriften Kritik.
Översättning från danska Victor Malm
”Det är bättre att gå in med låga förväntningar”
”After utan work” är Expressen Kulturs spontana program från coronakarantänen.
I det här avsnittet samtalar Daniel Sjölin med författaren Amanda Svensson. Om bland annat fiktionens möjlighet i autofiktionens tidevarv och om att inte kunna lämna den brittiska ön där hon bor.
Förra veckan möttes Daniel Sjölin och Joel Halldorf. Se det avsnittet nedan.