Åtgärdernas effekter kan bli värre än viruset

Joakim Zander.
Foto: Emil Malmborg
Person demonstrerar ett munskydd i Stockholm.
Foto: MAXIM THORE / BILDBYRÅN

Det finns inget enkelt facit för hur man bäst konfronterar coronakrisen. 

Joakim Zander varnar för riskerna med åtgärdspaketen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Det är omöjligt att inte bli översvämmad av information om covid-19 just nu. Alla oroar vi oss, varje vaken timme. Det är fullständigt normalt beteende i en abnormal situation. Problemet är att så fullständigt dränkas i information om en enskild risk gör oss dåliga på att fatta beslut om hur vi ska hantera den. 

Redan 1988 publicerade Berkeleyprofessorn Aaron Wildawsky den inflytelserika ”Searching for safety” som visade hur några av de mest uppmärksammade hälso- och miljöfrågorna, både i USA och globalt från 1960-talet och framåt, hade drivits i en riktning där hårda tag mot enskilda risker egentligen hade lett till ökad risk i samhället överlag. Färre människor dog av de kemikalier som förbjudits, absolut. Men fler dog som en konsekvens av att de förbjudits. 

Ta DDT som exempel, en kemikalie med dåligt rykte som också är ett av de få verkligt effektiva bekämpningsmedlen mot myggor som sprider malaria. Det i stort sett globala förbudet av substansen under 1970-talet ledde till dramatiska ökningar i dödsfall från malaria. Dessa överträffade med oerhörd majoritet de dödsfall förbudet eventuellt räddade. Varje risk har flera sidor. Det du tror är försiktighet kan vara hänsynslöshet. Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner, som man säger.

Vad hade hänt om resten av Europa började snegla mot Sverige, i stället för tvärtom?

Att tala om rationalitet i tider av kris är provocerande. Människoliv kan inte jämföras med varandra, sägs det. Liv kan inte ges ekonomiska värden. Det låter rimligt. Och i en värld av ändlösa resurser vore det eventuellt ett etiskt hållbart förhållningssätt. Men i den icke-perfekta värld vi har fått till låns kan vi bara göra det bästa vi kan, det som Karl Popper i ”All life is problem solving” beskrev som det minst våldsamma, det som minskar onödigt lidande. 

Många länder i Europa har vidtagit extrema åtgärder för att skydda sig mot covid-19. Stängda gränser, skolor och restauranger. Utegångsförbud och undantagstillstånd. Men minskar åtgärderna onödigt lidande eller tvärtom? 

I statistik från det hårt sargade Italien är det uppenbart att det är en tydligt definierad grupp som drabbas överlägset hårdast av covid-19: 99% av de som avlidit i dess spår är äldre med existerande historik av allvarlig sjukdom. Den försvinnande lilla grupp som behöver intensivvård i Sverige just nu utgörs också i stort sett helt av denna grupp enligt Folkhälsomyndighetens presskonferens under torsdagen. 

De drakoniska restriktioner för hela länders befolkningar som nu har vidtagits av land efter land i Europa är utmattande och kommer med sannolikhet att leda till ekonomisk ruin för miljontals människor. I dess spår följer stort lidande och ökad samhällelig risk. Hittills har Sverige hållit emot och haft sitt fokus i stort sett helt på den grupp som riskerar att drabbas hårdast. Vad hade hänt om resten av Europa började snegla mot Sverige, i stället för tvärtom? Det är inte omöjligt att fler liv skulle räddas. 


Av Joakim Zander

Joakim Zander är författare och doktor i juridik. Hans avhandling heter ”The application of the precautionary principle in practice” och är utgiven på Cambridge university press (2010). Hans senaste roman är ”Vännen”.



När blir SD ett hot mot svensk teater?

Nytt avsnitt av Kulturkriget! Denna vecka möts Ulf Brunnberg, Suzanne Osten och Gertrud Larsson i en debatt om svensk teater.

Dessutom berättar författaren Stig Larsson om sin upplevelse av att refuseras och censureras av Dramaten. ”De har sina fördomar och jag får delvis skylla mig själv – jag har ju varit så jävla otrevlig.” Programledare: Daniel Sjölin.