I "Som löven i Vallombrosa" återförenas familjen i sommarhuset.
I "Som löven i Vallombrosa" återförenas familjen i sommarhuset.

Återkomsten

Publicerad

Med Lars Noréns pjäs "Som löven i Vallombrosa" från 1991 återvänder Dramaten till hans "tjechovska" pjäser, till sommarhus och familjeliv. Margareta Sörenson ser en leendets och insiktens pjäs med komedins distans och tragedins medlidande.

Den dramatik som Lars Norén skriver i dag, senast "Fragmente" för Folkteatern i Göteborg, är fragmentarisk, korthuggen, nära minimalistisk. Att åter möta pjäser som skrevs på 1980- eller 90-talen är att glida tillbaka i ett hav av ord, ett oceaniskt flöde av repliker, undertexter och referenser. Myckenheten, liksom i Lars Noréns dagbok eller i hans senaste diktsvit "Filosofins natt", är ett element i hans författarskap. En komponent och en poäng i sig, där den skapar svängrum för detaljer och associationer och när det gäller dramatiken hela rum, ja, salar, korridorer och farstuprång för skådespelarna.

"Som löven i Vallombrosa" sattes upp för SVT Drama men har inte spelats på någon scen i Sverige.

 

Tematiskt hör den till den grupp pjäser som brukar kallas "sommarpjäserna" eller de "tjechovska" i dramatikerns mycket långa verkslista. De skevs under 1990-talet under en period då Lars Norén var något av en husdramatiker vid Dramaten i Stockholm. Pjäser som "Sommar" och "Tiden är vårt hem" skrevs med merparten av rollerna tänkta för vissa skådespelare, och parallellt gjorde Lars Norén också egen regi för SVT drama, där han själv prövade mindre naturalistiska tolkningar och mer av upplösta rum och filmiska, fragmentariska grepp som i "Ett sorts Hades".

Foto: Roger Stenberg
Sommarhuset som ska säljas, syskonen som är oense, den döende fadern som är en plåga för omgivningen: "Som löven i Vallombrosa" har det stora allvaret och den skarpa blicken för människan och det liv hon försöker leva, samtidigt som ett tjechovskt leende präglar pjäsen.

Det här kunde vara en fars om den inte var så utdragen, säger en av rollerna i pjäsen. Vilket är sant, och man har ofta roligt, mycket roligt, åt idel välbekanta noteringar i familjealbumet.

 

Dessutom är pjäsen skriven i en slags inre dialog med Tjechovs "Måsen", där problematiken med en ung och en äldre författare känns igen, liksom med en framgångsrik skådespelerska. Både den unga författaren och den gamla, som börjat tumma på idealen, är rannsakande självporträtt av Norén och den unge, spelad av Hannes Meidal, levererar några magnifika och välträffande skottsalvor mot den teater vi just sitter och tittar på: den borgerliga.

Regissören Vibeke Bjelkes uppsättning i Steffen Aarfings rena, vackert enkla scenografi, är en tolkning som låter skådespelarna ta plats och bygga sina roller i ett välavvägt ensemblespel. Aldrig har jag sett Stina Ekblad så gnistrande bra som när hon gör Lena, skådespelerskan som klamrar sig fast vid författaren Olof (Reine Brynolfsson), som i sin tur, faller för den unga Clara. Vad är det som får honom och också den luttrade läkaren (Björn Granath) att tappa huvudet inför hennes ungdom och skönhet? Hon blir bilden för ett liv mer drömlikt äkta än det vanliga, gnälliga familjelivet.

 

Den majestätiskt döende Iwar Wiklander är grandios och inför Hans Klingas Umberto, mannen som ber om ursäkt för att han finns till, kan man bara bli förbluffad över skådespeleriets magi.

För att tala med Strindberg: människorna, de leva som de kunna. Här är fyra timmars fascination: komedins distans, tragedins medlidande, klarsynen, självporträtten. En skrattets och insiktens pjäs.

Margareta Sörenson
Margareta Sörenson
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag