Återkomsten

I "Som löven i Vallombrosa" återförenas familjen i sommarhuset.

Med Lars Noréns pjäs "Som löven i Vallombrosa" från 1991 återvänder Dramaten till hans "tjechovska" pjäser, till sommarhus och familjeliv. Margareta Sörenson ser en leendets och insiktens pjäs med komedins distans och tragedins medlidande.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

fakta

SOM LÖVEN I VALLOMBROSA | Av Lars Norén | Regi Vibeke Bjelke | Lilla scenen, Dramaten, Stockholm | Speltid 3.55 t.

Den dramatik som Lars Norén skriver i dag, senast "Fragmente" för Folkteatern i Göteborg, är fragmentarisk, korthuggen, nära minimalistisk. Att åter möta pjäser som skrevs på 1980- eller 90-talen är att glida tillbaka i ett hav av ord, ett oceaniskt flöde av repliker, undertexter och referenser. Myckenheten, liksom i Lars Noréns dagbok eller i hans senaste diktsvit "Filosofins natt", är ett element i hans författarskap. En komponent och en poäng i sig, där den skapar svängrum för detaljer och associationer och när det gäller dramatiken hela rum, ja, salar, korridorer och farstuprång för skådespelarna.

"Som löven i Vallombrosa" sattes upp för SVT Drama men har inte spelats på någon scen i Sverige.

 

Tematiskt hör den till den grupp pjäser som brukar kallas "sommarpjäserna" eller de "tjechovska" i dramatikerns mycket långa verkslista. De skevs under 1990-talet under en period då Lars Norén var något av en husdramatiker vid Dramaten i Stockholm. Pjäser som "Sommar" och "Tiden är vårt hem" skrevs med merparten av rollerna tänkta för vissa skådespelare, och parallellt gjorde Lars Norén också egen regi för SVT drama, där han själv prövade mindre naturalistiska tolkningar och mer av upplösta rum och filmiska, fragmentariska grepp som i "Ett sorts Hades".

Foto: Foto: Roger Stenberg Sommarhuset som ska säljas, syskonen som är oense, den döende fadern som är en plåga för omgivningen: "Som löven i Vallombrosa" har det stora allvaret och den skarpa blicken för människan och det liv hon försöker leva, samtidigt som ett tjechovskt leende präglar pjäsen.

Det här kunde vara en fars om den inte var så utdragen, säger en av rollerna i pjäsen. Vilket är sant, och man har ofta roligt, mycket roligt, åt idel välbekanta noteringar i familjealbumet.

 

Dessutom är pjäsen skriven i en slags inre dialog med Tjechovs "Måsen", där problematiken med en ung och en äldre författare känns igen, liksom med en framgångsrik skådespelerska. Både den unga författaren och den gamla, som börjat tumma på idealen, är rannsakande självporträtt av Norén och den unge, spelad av Hannes Meidal, levererar några magnifika och välträffande skottsalvor mot den teater vi just sitter och tittar på: den borgerliga.

Regissören Vibeke Bjelkes uppsättning i Steffen Aarfings rena, vackert enkla scenografi, är en tolkning som låter skådespelarna ta plats och bygga sina roller i ett välavvägt ensemblespel. Aldrig har jag sett Stina Ekblad så gnistrande bra som när hon gör Lena, skådespelerskan som klamrar sig fast vid författaren Olof (Reine Brynolfsson), som i sin tur, faller för den unga Clara. Vad är det som får honom och också den luttrade läkaren (Björn Granath) att tappa huvudet inför hennes ungdom och skönhet? Hon blir bilden för ett liv mer drömlikt äkta än det vanliga, gnälliga familjelivet.

 

Den majestätiskt döende Iwar Wiklander är grandios och inför Hans Klingas Umberto, mannen som ber om ursäkt för att han finns till, kan man bara bli förbluffad över skådespeleriets magi.

För att tala med Strindberg: människorna, de leva som de kunna. Här är fyra timmars fascination: komedins distans, tragedins medlidande, klarsynen, självporträtten. En skrattets och insiktens pjäs.

Nästa artikel

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!