Astrids okända text om rashatet

Foto: Torbjörn Andersson

Jag drar ut en bok av Astrid Lindgren ur  bokhyllan: Bröderna Lejonhjärta. Tänkte skriva några rader i protest mot Sverigedemokraterna som vill annektera just denna bok och göra den till en av sina urkunder.  
Ut faller några blad, skrivna av henne själv på 90-talet, som med stor tydlighet visar hur hon nu skulle ha sett på allt som Sverigedemokraterna står för.  
-  MARGARETA STRÖMSTEDT

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

En dag i juli 1916 grät jag mycket. Det är ju bara 75 år sen, så därför minns jag allt som om det vore i går.
Dagen började så bra. En sommardag lysande och blank och full av sommardofter, en dag som gjord att gå och hälsa på Farmor. Så vi knatade iväg, min bror Gunnar och jag. Det var rätt långt att gå, nästan ett par kilometer, genom hagar och längs åkrar och över tallbackar och till sist förbi rullstensåsen som vi hade döpt till "Siljan i Dalarnas lund". Och där nedanför låg Farmors röda stuga. Där inne fanns Farmor, hon som var så snäll och kunde berätta så bra.
Långt långt långt senare skrev jag om det här farmorsbesöket och gjorde med Ilon Wiklands hjälp en bilderbok av det. Skinn Skerping hette den, precis som det spöke Farmor på vår enträgna uppmaning berättade om.

Det gjorde hon nu också. Och hon gav oss presenter, precis som jag skildrade det i bilderboken. Gunnar fick en gammal gitarr, och Farmor hade sen ett visst bryderi att hitta något likvärdigt åt mej. Men till sist kom hon ner från vinden med en stor, tjock bok, det var en inbunden årgång av tidningen Idun, hur i all världen den nu hade hamnat hos henne. Och den fick jag. Det var bilder i den, kunde jag se vid en hastig titt, den ville jag gärna ha.
Så långt stämmer innehållet i min bilderbok med verkligheten, men sen är det bara ljug. Inte kom pappa åkande just när jag höll på att digna av trötthet, och inte räddade han mej undan Skinn Skerping. Nej, det var för Gunnar och mej att knalla och gå, och när vi kom hem var jag helt knäckt av trötthet. Dock inte värre än att jag började läsa i min nyförvärvade skatt, som var så tung att bära. Och inte förstod jag mycket av innehållet heller.
Men plötsligt fångas min uppmärksamhet av en bild, en alldeles särskild bild. Där sitter en fint klädd dam med två fint klädda barn, och hon ser så sorgsen ut. Hon har ett konstigt namn som jag knappt kan läsa. Madame Dreyfus heter hon, och hon är ledsen för att hennes man, barnas pappa, har skickats till en förfärlig plats som heter Djävulsön och nog aldrig ska komma hem igen.

Och det är bara för att han är jude, får man veta. Jag visste inte vad "jude" var och varför han måste fara till Djävulsön av den anledningen. Jag vill minnas att boken jag läste ur var 1902 års utgåva av Idun. Och nu var det 1916, mitt under brinnande världskrig. Jag brukade tycka synd om soldaterna som måste marschera och marschera i hällande regn på alla bilder jag såg. Men inget hade berört mej så djupt som den där bilden av Dreyfusbarnen som aldrig skulle få hem sin pappa. (Fast det fick de ju.)

Jag grät mej till sömns den där julikvällen 1916. Min mamma frågade mej oroligt varför jag grät. Och jag sa: "Därför att allting är så sorgligt!" Till en del kanske det berodde på att jag var så trött.
Och sen gick åren, det ena efter det andra. Och 1938 fick man höra om Kristallnatten i Berlin och all den ondska som då visades mot folk bara för att de var judar. Jag grät då också. "Bara för att allting var så sorgligt." Det var som sagt bara 53 år sedan, därför minns jag det som igår.

ASTRID LINDGREN