Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Åsa Larsson:
Till offer åt Molok

Åsa Larsson. Foto: Orlando G Boström

Nils Schwartz ser en bortslösad begåvning i Åsa Larssons kriminalroman Till offer åt Molok.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Kriminalroman

ÅSA LARSSON | Till offer åt Molok | Albert Bonniers, 390 s.

Det finns nog ingen svensk kriminal- författare som inleder sina historier lika suggestivt som Åsa Larsson. Till stor hjälp har hon det lappländska landskapet kring sin barndoms Kiruna, en natur som ter sig både skrämmande och främmande för oss bortklemade sydsvenskar.

Till offer åt Molok – den femte boken om kammaråklagaren Rebecka Martinsson och polisinspektören Anna-Maria Mella – öppnar med att en björn anfaller en vakthund och hinner slafsa i sig allt utom huvudet, innan den darrande hemmansägaren skadskjuter inkräktaren så att den lufsar i väg.

Strax efteråt hittas en kvinna mördad. När björnen omsider fällts av ett utsänt jaktlag, hittar man i dess inälvor inte bara bär och halvsmält hund utan också ett ben som för- binder mordet med ingen mindre än Kirunas "grundare", LKAB-disponenten Hjalmar Lundbohm (1855-1926).

Larsson växlar mellan mordutredningen i nuet och en kärlekshistoria 100 år tidigare mellan den 60-årige Lundbohm – en bildad man som umgås i kända konstnärskretsar – och en 40 år yngre lärarinna, vilken kommit söderifrån med en boksprängd koffert för att bibringa gruvarbetarnas barn en smula lärdom.

 

Uppemot halva boken fungerar berättelsen utmärkt. Intrigbygget känns habilt, miljön är en integrerad del av dramaturgin och inte bara kuliss som i de flesta andra deckare, kärlekshistorien mellan disponenten och lärarinnan är osannolik, men inte omöjlig, och den lätt neurotiska Rebecka Martinsson har sin trista advokatpojkvän på behörigt avstånd i Stockholm.

Men sedan händer något. Persongestaltningen förgrovas, klichéerna skrapas fram som renlavar under snön, kärlekshistorien slår över i melodramatiskt skillingtryck, det börjar knaka betänkligt i intrigbygget.

Jag förstår inte varför Åsa Larsson måste yxa till rena huggkubbskaraktärer. Hon är alldeles för bra för att ägna sig åt den sortens nyanslösheter.

Kanske borde hon likt Kerstin Ekman frigöra sig från kriminalgenrens tyranni och börja lita på sin egen berättarbegåvning.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!