Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

År 1945 var lidande och kollektiv extas

<p><strong>EN EPOKS FÖDELSE.</strong> Kriget lämnade både Europa och Japan – som Nagasaki på bilden – i ruiner. Månaderna efter krigsslutet kännetecknades av extas, hämnd och våld.</p>Foto: George Weller
Ian Buruma.Foto: Monika Franzon
Bokomslag "År noll"

För många innebar 1945 lidande och förföljelse, medan andra upplevde en kollektiv extas.

Ulrika Knutson läser holländaren Ian Burumas fascinerande bok om årtalet som innebar både undergång och pånyttfödelse.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SAKPROSA

IAN BURUMA
År noll. Historien om 1945
Översättning Emeli André
Natur & kultur, 366 s.

Aldrig mera krig! Efter varje katastrof enas man om detta. Men innan det blir fred måste det först bli mer krig, mer jävelskap. Också andra världskrigets jublande fred döptes i blod.

Om detta handlar den holländske historikern Ian Burumas "År noll". En lysande skildring av vår epoks födelse, bokstavligen på ruinerna efter två världskrig.

Omslagsbilden är genial. Den togs i Dresden 1945, efter de allierades bomraid som varade i tre dygn, och blåste ut den vackra renässansstaden. Fotografen hette Richard Peter.

Också för honom var det år noll. Under nazitiden hade han arbetsförbud som fotograf, men tvångsrekryterades till Hitlers armé. När han kom tillbaka till Dresden hade hela hans arkiv med tusentals negativ brunnit upp i lågorna. Han började från början. Hans mest kända bild är just detta foto taget från stadshusets torn, med en gåtfullt leende kvinnostaty som pekar ut över spökstaden Dresden.

På många sätt är det så även Ian Buruma arbetar. Han letar bredvid och bakom våra vedertagna bilder av kriget och freden, hittar nya vinklar och nya utsikter. Buruma är född i Holland, utbildad i England och Japan, numera professor i mänskliga rättigheter i USA.

Hans utgångspunkt är personlig. Pappa Buruma skickades som ung juriststudent i Utrecht på tvångsarbete i Berlin. Han blev en DP, "displaced person", bland miljoner andra, som irrade mellan ruinerna. Försiktigt närmade han sig hemmet i Holland. Skulle han bli mottagen med kärlek eller med kyla? Hade han blivit en främling? 

 

Frågan var adekvat, visar Buruma med hjälp av brev och dagböcker, memoarer och poesi. Freden hade en grym sida. Den tålde inte svaghet, den var inte intresserad av offrens berättelser. Freden ville tillbaka till det "normala". Denna normalitet kunde både bestå i vackra kläder och läppstift, eller i vardaglig antisemitism. I Polen förekom ju pogromer efter kriget.

Buruma ger andra skakande belägg. I Holland överlevde en fjärdedel av den judiska befolkningen Förintelsen. Många holländska judar som kom tillbaka från läger möttes av förakt. De fick rådet att "ligga lågt" och inte orda för mycket om sina upplevelser. I pressen varnades för att judar kunde tänkas vilja "återta den position" de haft före kriget.

I hela Europa - och Japan - kännetecknas månaderna efter krigsslutet av känslostormar, extas - och våld. Det är hämndens timme. Röda arméns mer eller mindre beordrade våldtäkter på tyska kvinnor och barn är välkända, men våldtäkter förekom förstås bland alla segrarmakter. Minst bland britterna, enligt källorna. Buruma redovisar övergrepp på krigsfångar som frivilligt eller av tvång stridit på tyskarnas sida, som kosacker, kroater och tyskspråkiga minoriteter i Tjeckien och Ungern.


Uppgiften att hämnas på fienden gick ofta till hetsiga tonåringar. De gavs fria tyglar att leva ut sadistiska fantasier. Gamla lärare med "intellektuella glasögon", låg sämst till både i Tyskland, Polen och Tjeckoslovakien. Här finns klara paralleller till Kambodjas röda khmerer och kulturrevolutionens Kina.

Kvinnorna råkar värst ut, i krig som i fred. Kvinnor som fraterniserat med fienden får huvudet rakat, och rullas i tjärar och fjädrar. Metoderna är medeltida, reaktionerna ännu äldre.

Men Buruma skriver också om den kollektiva sexuella extas som drabbade befolkningen när freden kom. Födelsetalen sköt i höjden och kvinnorna tog ett erotiskt kliv framåt, vilket inte skulle uppmuntras igen förrän på 1960-talet. Orgier och lösa seder tycks ha varit lika vanliga i Frankrike som i Japan. Detta är outforskad sociologi.

Läsaren slår ihop "År noll" med kluvna känslor. Djuret människan har starka läkande krafter, det är sant, men också ett alltför kort minne. Aldrig mera krig? Fan tro't.