Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Aron Lund om den egyptiska revolutionens framtid

Foto: Hussein Malla

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

En dryg vecka har gått sedan kuppen i Kairo. I måndags dödades tiotals egyptiska demonstranter av armén, när de marscherade mot barrikaderna för att frita sin störtade president, Mohammed Mursi från Muslimska brödraskapet.

Nu står soldater mot islamister, och allt känns långt från 2011 års arabiska vårkänslor. Vad hände med de frihetliga ungdomsgrupper, fackliga aktivister och människorättskämpar som ledde massmobiliseringen mot Mubarak under januari och februari 2011?

 

- Å ena sidan är de väldigt marginaliserade i det här polariserade klimatet, där man förväntas vara antingen för militärens nyordning eller för Brödraskapet, berättar Per Björklund, som strax efter revolutionen utgav den fantastiska reportageboken "Arvet efter Mubarak", om Egyptens oppositionsrörelser.

- Å andra sidan är den nya regeringen och militären beroende av dem. De vill vinna legitimitet för den kommande politiska processen, och då måste de locka med sig personer som ElBaradei och ungdomsgrupper som 6 april-rörelsen. Om de bara får med sig gamla Mubarakanhängare så kommer detta att uppfattas som en ren kontrarevolution.

Men juntan måste också locka med sig andra islamister, exempelvis det salafistiska Nourpartiet. Så länge Brödraskapet står isolerade i opposition kanske armén kan hantera krisen. Men skulle de få islamistisk förstärkning och lyckas utnyttja människors vrede över de ekonomiska problemen kan protesterna växa lavinartat, till något som bara går att stoppa med massvåld i värsta Mubarakstil.

 

Förnuftigare röster inom militärledningen och den gamla oppositionen försöker därför locka in Brödraskapet i en ny regering, men det blir svårt. Gruppen har snabbt funnit sig till rätta som utomparlamentarisk opposition och manar nu till massprotester mot militärregimen. Och gatans politik kommer med tiden att föda nya organisationsformer och nya ledare även inom islamiströrelsen.

- Varje gång Muslimska brödraskapet råkar ut för en våg av repression så återuppstår de i ny skepnad, konstaterar Per Björklund. De har formats av sin historia och det här blir ytterligare en pusselbit.

Det finns grupper inom Brödraskapet som aldrig har trott på partipolitiken, som nu har fått vatten på sin kvarn. De högsta ledarna insisterar fortfarande på att protesterna mot militären måste föras med fredliga medel, men stämningen kokar inom det yngre islamistiska gardet. Och utanför Brödraskapet finns åtskilliga som delar gruppens budskap, men saknar dess berömda interna disciplin och pragmatism.
En del av de mest hårdföra islamisterna reagerade i själva verket på Kairokuppen som på en oväntad ramadanpresent. Det publika raseriet kan knappt dölja deras häpna förtjusning.

När den landsflyktige militante ideologen Hani el-Sibaai rasar mot kuppmakarna, som han kallar "islams fiender", slösar han i slutändan inte många ord på generalerna själva. I sin senaste predikan på nätet riktar Sibaai i stället huvudstöten mot andra islamister, nämligen den breda mittfåra vilken likt Brödraskapet har "tagit demokratin till religion". Han fnyser åt deras godtrogenhet:
- Vad hände med den här fredligheten ni trodde på? Det här är er fredlighet: de grep er och slängde er i Torafängelset!

Det är inte bara de revolutionära demokraterna som har försvagats av kuppen i Kairo. Det har också de pragmatiska krafterna inom islamiströrelsen, och själva hoppet om att denna väldiga religiösa och sociala väckelse ska kunna flöda fredligt genom demokratiska institutioner - både i Egypten och långt utanför dess gränser.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!