Halva solen är en minnesbok över en död pappa. I en fin formulering skriver Aris Fioretos att minnen inte ska vara som tändstickorna, men som plånet. Hans bok är en lång rad minnesbilder; författaren rör vid det sträva plånet, de flammar upp, slocknar och följs av nya.
Pappan är gåtfull och undflyende, ett emigrantöde, en liten flaga i den stora europeiska efterkrigshistorian av människor på resa från söder till norr. Han hissade sin svarta anarkistskjorta i Aten och tvingades fly, blev läkare i Sverige, grubblade över ett svårt minne från barndomen, behöll sin anarkism som ett sätt att leva i välfärdsidyllen med gräsklippning och krocketspel, återvände och gled så småningom in i sjukdomens hemligheter - parkinson och demens - "en värld där ord och minnen virvlade runt likt flingor i en snökula".
Men Fioretos berättelse om honom är möjligen ännu mer gåtfull. Han skriver med en kärleksmättad ömhet som är rörande. Blicken vandrar över pappans kropp med ovanlig intimitet: pungen, ögonbrynen, hälarna. Men samtidigt är minnena insvepta av sträng distansering.
Alla i familjen återges i tredje person - "pappan", "sonen", "mamman" - och förblir namnlösa. Kontrasten blir så skarp att den svider, berättelsen som en hård knut man kan fingra på men inte lösa upp.
Den som vill kan leta, och finna, samhörigheter med Fioretos fantastiska roman Den siste greken från 2009. Men jag föredrar att läsa Halva solen som helt egen. Den är så annorlunda i temperament och form. Det som där var överflödande dikt verkar ha övergått till tillknäppt privat kamp.
Mest förbryllande är ensidigheten. Minnena av pappan är lika ljusa sida efter sida. Antingen har Fioretos haft ett osannolikt harmoniskt förhållande till sin far, eller också är de mörka störningarna hårt inkapslade. Boken heter Halva solen. Jag undrar hur hela ser ut.