Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Aris Fioretos tar strid för litteraturens kraft

Aris Fioretos.Foto: David Brandt
"Vatten, gåshud".

Victor Malm läser Aris Fioretos "Vatten, gåshud", en underbart avsiktslös essäistik.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ

ARIS FIORETOS

Vatten, gåshud. Ett otal ord om romanen

Norstedts, 215 s.

Det går inte att parafrasera Aris Fioretos essä "Vatten, gåshud", med undertiteln "Ett otal ord om romanen". På en gång är den en sorts romanteori, en poetik, en kommentar till det egna författarskapet och en serie lysande läsningar av litteratur såväl som arkaiska kärl och maneter.

En meandrande rörelse, underbart avsiktslös, som snirklar sig mellan observationer och tolkningar, utvikningar och frågor.

Skulle jag ändå försöka mig på en sammanfattning, måste jag beskriva den som ett argument för litteraturen och romanen som en särskild kunskapsform.

Om en romanens förmåga att förmedla "en känsla av ovedersäglighet", eller en främmande kraft, som "ibland vet mer om oss än vi själva".

Skeptikern invänder att den hållningen tillhör den moderna litteraturens myt över sin egen verksamhet - en runkig omskrivning av romanen som medelklassens självterapi.

Det är en riktig invändning. Och hade inte resten av boken varit ett komplext resonemang, glatt befriat från bevisföring, kring somliga romaners överflödande uppmärksamhet, hade påståendena liknat naivt döda trossatser.

 

LÄS MER: "Mary" är så hudnära att man bara kan gråta

Gör världen synlig

En av romanens uppgifter, menar han, är att göra världen synlig, och att ur något så litet som en manet, nödtorftigt skild från sin omvärld, kunna skriva en värld och så skapa en text där "centrum befinner sig överallt", för oss att stanna vid.

Skeptikern undrar hur sådana högoktaniga utsagor materialiserar sig i en roman. Eller kanske vad det betyder för en text att centrum befinner sig överallt. Vad vore motsatsen?

Men här missar skeptikern poängen. Essän är ingen handbok i romankonst.

Den är en litterär tanke om litteratur, som, tror jag, framför allt söker förstå vad det är som kan göra romaner till så vindlande vackra, men i enstaka ord svårfångade, upplevelser.

För det en roman, ibland, ger oss är ett överflöd - av mening, detaljer, samband - saker vi i livet bara vagt anar, knappast minns - som inte låter sig förklaras av nyktert förnuft.

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra texter.