Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Arenas skilda läktare

"Sveriges främsta samhällsmagasin" på hemmaplan.Foto: Jeff Roberson

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TIDSSKRIFT

ARENA | 2/2012

 

■ Arena kallar sig "Sveriges främsta samhällsmagasin". För detta har de fullt fog, även om det säger lika mycket om själva genren. Samhällsmagasin betyder att man levererar pålitligt, utan alltför många överraskningar. Bytena av redaktörer har hittills inte fått Arena att byta kurs. Inte heller nu, med Malena Rydell ny vid rodret, märks någon större skillnad.

Mitt starkaste intryck av senaste Arena (2/2012) är segregeringen bland skribenterna. Där kryllar av män som får lägga ut sina analyser av vida världen, medan kvinnorna nästan bara skriver om skola, sex och konsumtion. Desto mer intressant är ålderssegregeringen i Arena, som sedan länge är geografiskt kodad. Det är särskilt tydligt i senaste numret.

Yngre skribenter orienterar sina skarpa sinnen västerut och har stenkoll på vad som skrivs i USA. Sådan koll och sådan distans att de i förbifarten kan mynta ett begrepp som "Vanity Fair-marxist" utan att förhålla sig till innehållet i Vanity Fair. Och utan att förhålla sig till marxismen mer än som ett skämt, eller kanske som en hashtag på Twitter. Som när Magdalena Ribbing säger att samhällsklasser finns och Arena för detta vidare under rubriken "nymarxism".

Andra skribenter ur den yngre generationen får skriva om Asien och Afrika, men inte om Europa. Här är en outtalad regel i Arena: analyser av läget på kontinenten får endast skrivas av manliga femtioplussare.

Generationerna skils åt av oceaner, bokstavligt talat.

Den här gången är det Olle Svenning, Ove Sernhede och Göran Greider som alla får rikligt utrymme för att ta tempen på Frankrike (Greider är för övrigt lysande i sin essä om Bourdieu).

Europa figurerar allt som oftast i en avskrumpnad variant, mest lik 60-talets kol- och stålunion. Östeuropa är helt frånvarande utom när Andres Lokko träffar östeuropéer på krogen i London. Och när Anders Borgs får kritik för sitt sätt att hantera bankkrisen är det ur ett strikt nationellt perspektiv: hans politik var dålig för Sverige. Inte ett ord om finansministerns del i att Lettland fick ta smällen när Swedbank skulle räddas.

"Vänster för EU" var en identitet som Arena länge höll vid liv. Det berikade nog åsiktsklimatet i Sverige. Men sedan EU började krackelera har det blivit omöjligt att vara "för EU" i någon meningsfull bemärkelse.

Om det ska finnas en europeisk vänster, så kan den inte importeras i färdig form från Frankrike eller ex-Västtyskland. Den kan bara växa fram ur ett nyfiket utbyte mellan radikala strömningar i hela Europa, inklusive dess östra halva. Sådan nyfikenhet bjuds det nu mer av i anarkistiska Brand, som för två år sedan nystartades efter modell från just Arena.

Sveriges främsta samhällsmagasin borde skaffa interrailkort.

Efterlyses: ett större och märkligare Europa, i en mindre förutsägbar Arena.

 

RASMUS FLEISCHER

Malena Rydell är medarbetare på Expressens kultursidor. Tidskriften recenseras därför av historikern och frilansskribenten Rasmus Fleischer.