Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Arbetets marionetter som radikal teater

Marionetterna från föreställningen "Funktionell dumhet" och sociologen Roland Paulsen.Foto: Alexander Donka

Charlotte Wiberg ser sociologen Roland Paulsens bok "Vi bara lyder" som dockteater i Malmö

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

DOCKTEATER

Efter Roland Paulsen

Malmö dockteater, Underverket

Speltid 2 t.

Om lönearbetet är det mörker mänskligheten är nedsänkt i, så är förstås Arbetsförmedlingen mörkrets hjärta. Vår tids Kurtz är Sven Otto Littorin. Så till vida träffar slutscenen i Malmö Dockteaters dramatisering av sociologen Roland Paulsens bok "Vi bara lyder" helt rätt. I den svingar sig Littorin sorglöst fram i lianerna och tillkännager att han själv inte skulle vilja lyda under någon chef längre i sitt liv. "Vi är inte marionetter!" brandtalar pappdockan Paulsen varpå alla utbrister i en förtvivlat klingande "Euphoria".

 

Det är en strålande idé att framföra den dokumentära berättelsen om Arbetsförmedlingen som ett marionettspel. Här har den fått titeln "Funktionell dumhet", begreppet för vad Paulsen kallar "positiv lydnad"; det som är förhärskande på Arbetsförmedlingen och som handlar om att helhjärtat upprätthålla och förstärka rådande ordningar. I pappkulisserna på scenen gestaltas det av affischer med floskulösa, positiva uppmaningar som att "våga pröva sina vingar". Hårdnackat förs det system vidare, som bygger på att åtgärda och disciplinera individer utan arbete trots att de ändå inte kan få något lönearbete.

 

Pappfigurerna flyttas runt på scenen av skådespelare med charmig klumpighet. Föreställningen kallas dokumentär, men naturligtvis görs en dramatisk tolkning av det material Paulsen i sin tur bearbetat. Förra generaldirektören Angeles Bermudez-Svankvist görs till en gumsjuk totalnarcissist och Littorin kliar sig nonchalant i skrevet. Personalen på Arbetsförmedlingen uppträder med galghumor och försöker överleva i sin absurda arbetssituation.

Under scenbyten underhålls publiken i mellanakter bestående av humoristiska sång- och dansnummer. En docka sjunger "Eye of the tiger", en annan framför"Cry me a river" med överdimensionerad patetik. Jag antar att karaoken med dess färgglada ljussättning är tänkt att utgöra en lättsam motvikt till föreställningens i övrigt fullständiga DDR-gråskala. Men de blir tyvärr bara till trist buskis. De bryter av på ett sätt som får uppsättningen att framstå som osäker på vad den egentligen vill vara. Satiren hade kunnat bita så mycket hårdare.