Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Arbetarens livspussel

PAPPAS FLICKA. Marina Nyström som Åsa och Lennart Jähkel som hennes pappa Leif i "Mig äger ingen". Foto: Petra Hellberg

Det var med viss besvikelse jag såg filmatiseringen av Åsa Linderborgs självbiografiska roman "Mig äger ingen" i fjol.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

Mig äger ingen

Av Åsa Linderborg

Dramatisering Emma Broström

Stora scenen, Stockholms Stadsteater

Regi Michaela Granit

Speltid 2.30 t.

Förvisso välspelad och sevärd, inte minst på grund av gestaltningen av far- och dotterrelationen och Mikael Persbrandts rörande pappaporträtt. Men jag saknade smärtan, lagren och klassanalysen. Istället en lågmäld historia vars misär pågick som ett övergivet billarm på en gata några kvarter bort.

 

I Michaela Granits regi och Emma Broströms dramatisering, som efter att ha spelats på Riksteatret i Norge nu hittat nytt hem på Stockholms stadsteater, ligger också fokus på den komplicerade relationen mellan pappa Leif och dottern Åsa, här gestaltad av Marina Nyström och Lennart Jähkel. Och uppsättningen larmar högre än ett avlägset billarm, inte minst på grund av de överdimensionerade ljudeffekter man valt att addera till historien. Men inte så mycket på grund av samspelet dem emellan.

Inledningsvis möter vi den vuxna Åsa, som städar ur sin pappas enkla bostad efter hans död. Ett bord, en fåtölj, ett par ölburkar badar ensamma i ljuset av en kristallkrona - husets stolthet och prydnad. Historien om Åsas uppväxt med sin alkoholiserade metallarbetarpappa i utkanten av 70-talets folkhemsvärld, dit trygghetssystemets långa arm inte nått rullas upp. Men vem var pappa? "Jag har 22 bitar av ett pussel där tusentals bitar fattas" säger Åsa och börjar spela memory med sig själv.

 

Scenlösningen är fiffig med tre väggar och dörrar som blir dubbla portar som gläntar till minnena, barndomen, släktningarna. Perspektivskiftena och tidshoppen låter sig inte överföras enkelt till scenen, men Granit bemöter svårigheterna med ett artilleri av ljus, film- och bildprojektioner. Ibland är bilderna komplement till scenerna, men ofta distraktionsmoment, som om man inte vågar lita till vad som sker på scenen. Och det kan finnas visst fog för sådan oro. Innan allvaret sänker sig i andra akten, är skådespelet högt och uppskruvat. Nyström gör en överenergisk ung Åsa som inte riktigt klaffar med Lennart Jähkels mer nedtonade far. Det slår aldrig gnistor emellan dem. Som om bitar av historien fattas för att riktigt gripa tag. Kanske är det orättvist att jämföra med den litterära förlagan, men har man en gång berörts av härdarmästare Andersson och hans bundis Åsa är det svårt att låta bli.

 

ISA ANDERSSON

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!