Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Äras må hjältarna i Ukrainas alla orter

Kulturkrig. Den förrförra presidenten Viktor Justjenko var hjärnan bakom Ukrainas "historieskrivningsmyndighet"

Foto: Efrem Lukatsky
Nikita Chrusjtjov i sällskap med John Kennedy. Foto: AP
Viktor Janukovytj i samtal med Vladimir Putin under en konferens i Moskva 2013. Foto: Ivan Sekretarev

I Ukraina ska tusentals orter få nya namn i syfte att stuva om historien.

Alex Voronov betraktar en tragikomisk utveckling i skuggan av den ryska aggressionen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Den ukrainska myndigheten Institutet för nationellt minne, INP, håller till i spartanska lokaler på en känd Kievadress: Lypska 16. Mellan 1922 och 1987 var byggnaden länshögkvarter för KGB och dess föregångare.

Bogdan Korolenko, tjänsteman på INP, pekar på väggen i sitt arbetsrum: "Här satt det en celldörr med titthål. Avrättningsrummet var i källaren."

Det är med detta arv som INP nu går i närkamp. Myndigheten arbetar med att "återskapa rättvisa i historieskrivningen om den ukrainska nationen" som förrförra presidenten Viktor Jusjtjenko formulerade det. Det var han som skapade myndigheten 2008.

Under Viktor Janukovytj fick INP en kommunist som chef och omorienterades därefter. Maktskiftet 2014 återställde den tidigare ordningen. Den nationalistiska historikern Volodymyr Viatrovytj placerades i toppen på våren förra året och satte i gång ett arbete som utmynnade i ett lagpaket som antogs denna vår:

Förbud mot nazisymboler

En lag förbjuder sovjetkommunistiska och nazistiska symboler, en annan syftar till att hylla personer och organisationer som deltog i den ukrainska nationella kampen under 1900-talet.

INP ansvarar för genomförandet av lagen om symboler. Bland annat ska närmare tusen orter få nya namn. Lokala myndigheter ska identifiera och döpa om allt de kan hitta. Bogdan Korolenko arbetar med det. Han visar mig en lista på gator och torg som en lokal administration någonstans i Zaporizjzja har sammanställt. Omfattas de av lagen? frågar man.

Ibland blir det snårigt. Är Nikitovka uppkallat efter Nikita Chrusjtjov eller efter någon annan Nikita 100 eller 200 år tidigare?

Lenin eller profeten?

Fullmäktige i Iljitjevsk i Odessa län vill behålla namnet på sin stad. Det kommer då inte syfta på Vladimir Iljitj Lenin, menar lokalpolitikerna, utan på profeten Elias - Ilja på ukrainska och ryska. INP invänder att den kopplingen utesluter bokstaven "tj".

Sådana genomgångar framstår lätt som komiska för utomstående. För många ukrainare är det blodigt allvar. Opinionsmätningar visar en negativ inställning till namnbytesprojektet i de regioner som berörs mest. Vilket inte hindrar INP att planera för nästa projekt, avkolonisering, som innebär att även ryska tsartidens symboler sopas bort från den ukrainska offentligheten.

Lagen om den nationella frihetskampen har också orsakat diskussioner. En kritik går ut på att lagstiftarna har valt att fokusera uteslutande väpnat motstånd, lyft fram högerradikaler och utelämnat viktiga aktörer. Exempelvis är de mittenorienterade ukrainska nationaliströrelser som förde sin kamp med fredliga medel i Polen under mellankrigstiden osynliggjorda.

Staten hjälteförklarar

Det finns också farhågor att forskningen kring exempelvis nationalistorganisationen OUN och den ukrainska upprorsarmén UPA kommer att bli mindre fri, när staten har hjälteförklarat dem utan reservationer.

Lagarna är i grunden en produkt av den nuvarande ryska aggressionen, av sovjetisk historieskrivning och av 24 år av ukrainsk självständighet som till stor del gått förlorade för försoning med historien.

Ledare för det moderna Ukraina har antingen sopat dessa känsliga frågor under mattan eller utnyttjat spänningarna i snäva politiska syften. Frågor om gatunamn, minnesmärken och annat av det slaget har avgjorts på lokal nivå. I öst har kommunistsymbolerna blivit kvar. I västra Ukraina har de monterats ner och på vissa håll ersatts med omstridda namn ur den ukrainska motståndskampen runt andra världskriget.

I 24 år fick veteraner ur UPA inga veteranpensioner på nationell nivå. Sådana har dock betalats ut lokalt, beslutade av stadsfullmäktige i bland annat Lviv där också UPA-veteraner alltid firats officiellt. De som hade stridit i Röda armén fick däremot fullt erkännande av staten. Det gällde även dem som hade ingått i säkerhetstjänstens förband i kampen mot just UPA.

Undanträngd ockupation

Sovjetiska högtidsdagar döptes om och fortsatte firas. Sovjetarméns dag, 23 februari, blev Fosterlandsförsvararens dag, precis som den kommit att kallas i Ryssland. Den 9 maj firades segern i Stora fosterländska kriget, som inleddes 22 juni 1941 med Nazitysklands anfall på Sovjetunionen. Det faktum att kriget i Ukraina startade två år tidigare, med Sovjets ockupation av det som nu är de västligaste delarna av landet, trängdes undan i berättelsen.

I valtider har dessa orättvisor gärna dragits fram, tillsammans med språkfrågan, i mobilisering av de olika sidornas kärnväljare, för att åter sopas under mattan så snart valet var över.

Den ryska aggressionen har fått dagens makthavare att se faran med undanskuffandet av historien. De sovjetiska myterna har blivit ett verktyg för att undergräva den ukrainska staten. Kommunistspöket måste bort, har de sagt och skridit till handling utan någon genomgripande diskussion i samhället.

I sin iver att frigöra Ukraina från den sovjetiska och ryska historiesynen har de ukrainska ledarna tagit spjärn mot den. Det har lett dem vilse. I stället för att försöka se den ukrainska 1900-talshistorien i all dess komplexitet, har de bara bytt minus till plus i den gamla berättelsen.

Förintelsen förtigs

När den ukrainska nationen enbart ses som offer för rysk imperialism finns det också väldigt lite utrymme att se ukrainare som förövare. Sådant som ukrainska nationalisters delaktighet i Förintelsen och UPA:s etniska rensning av polacker under andra världskriget förtigs gärna eller relativiseras bort.

Denna statliga politik ger heller inte plats för problematiseringar av den sammansatta process som 300 år av rysk kolonialism i Ukraina har inneburit. Går det alltid att dra en skarp gräns mellan det ukrainska och det främmande ryska? Behövs det ens i alla lägen?

Men beskrivningen av Ukrainas kamp med den egna historien kan inte stanna här. Vid sidan av den statliga politiken pågår det nämligen processer i civilsamhället som innehåller alla de nyanser som avkommuniseringslagarna saknar.

Det judiska arvet i Galizien, som så gott som utraderades i Förintelsen, återskapas och lyfts fram i offentligheten. Och trots att detta skaver mot delar av den ukrainska nationella kampen får många initiativ stöd av lokalpolitiker i regionen. Några av de mest talföra kritikerna mot de antikommunistiska och nationalistiska lagarna hör för övrigt hemma på katolska universitetet i Lviv.

Ära till Ukraina

Under en konferens i Kiev lyssnar jag på Vachtang Kebuladze, filosof vid Sjevtjenkouniversitetet. Han beskriver hur det ukrainska politiska bygget hämtar beståndsdelar ur historien. Ett tydligt exempel är slagordet "Ära till Ukraina - ära till hjältarna". Det första ledet kommer från tiden för Ukrainska folkrepubliken, 1917-1920, medan det andra ledet lades till av OUN-UPA. Kebuladze, som är liberal och har georgiskt och grek-tatariskt ursprung, säger själv att han hade svårt för det - fram till de första dödsoffren bland Majdanaktivisterna.

"Hjältarna" var inte längre enbart de ukrainare som stred i skogarna i Galizien för 60 år sedan. Hjältarna var de som gav sina liv i kampen mot förtrycket här och nu. Ett slagord som av de flesta i Ukraina dittills förknippats med radikal "galizisk" nationalism tog sig in i den politiska mittfåran, ändrade innebörd och förändrades delvis igen när Ukraina tvingades utkämpa ett krig. Det i sin tur fick fler ukrainare att identifiera sig med den historiska nationella kampen.

Dessa processer låter sig inte uttryckas i nyhetsrubrikform lika lätt som avkommuniseringslagar - men de förklarar desto mer.

 

Alex Voronov

kulturen@expressen.se

 

Alex Voronov är politisk redaktör på liberala Eskilstuna-Kuriren. Under hösten och vintern besöker han Ukraina för att studera utvecklingen i landet med hjälp av stipendium från Karl Staaffs fond för frisinnade ändamål.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!