Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Är nationalekonomin till för oss människor?

Nationalekonomen Kate Raworth beskriver en framtida "donutekonomi" som sätter en övre gräns för hur stor del av jordens naturresurser vi kan använda.
Kate Raworth är nationalekonom och knuten till Oxforduniversitetet. Hon har även jobbat för Oxfam och FN:s utvecklingsprogram. Foto: Daidalos förlag
Johan Anderberg är medarbetare på Expressen. Foto: OLLE SPORRONG
Kate Raworth – Donutekonomi Foto: Daidalos förlag

Hur gick nationalekonomin från beteendevetenskap till en politisk riktning för hur samhällen ska fungera? 

Johan Anderberg om en ekonom som försöker sudda ut det rådande tänkandet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Prefekten vid MIT hade ett problem.

Andra världskriget hade tagit slut, hundratusentals soldater hade återvänt hem och en stor del av dem hade skrivits in vid landets universitet.

Många ville bli civilingenjörer. Det var en utbildning som innehöll en del ekonomi, och prefekten vid MIT, Massachusetts Institute of Technology, satt nu med 800 ingenjörsstudenter som nyss påbörjat en ettårig obligatorisk kurs i nationalekonomi.

Det gick inte bra.

“De avskyr den,” sa prefekten. “Vi har försökt allt. De avskyr den i alla fall.”

Den han beklagade sig för var ingen mindre än Paul Samuelson.

Samuelson var då en blott trettioårig lektor, som så småningom skulle bli en av 1900-talets viktigaste akademiker och sedermera kallas “den moderna nationalekonomins fader”.   

Men nu var det 1947, och det handlade om att göra nationalekonomin kul.

Samuelson anpassade sig till sin publik. Eftersom den bestod av ingenjörer ritade han upp bilder och diagram med bland annat inspiration från fysikens värld. Den kanske mest berömda bilden består av “det ekonomiska kretsloppet” som visar hur inkomster flödar genom ekonomin som vatten genom ett rörsystem.

Det var en bild som onekligen hade sina förtjänster. Och året efter byggde faktiskt ingenjören Bill Phillips en hydraulisk maskin – som fick heta MONIAC, eller Monetary National Income Analogue Computer –  med slangar och rosafärgat vatten för att ännu bättre illustrera hur ekonomin fungerade.

Men genom sin maskin avslöjade Phillips omedvetet bristerna med kretsloppsmodellen: han behövde ju trycka på en knapp för att sätta i gång pumpen? 

Ekonomimaskinen krävde en yttre strömkälla för att fungera. Och på samma sätt är vår ekonomi inget slutet kretslopp, utan ett system som matas av energikällor – från solen, från kärnenergi eller från de lagrade rester av små växt- och djurdelar som under miljoner år har omvandlats till bland annat kol och olja.

Kate Raworth tar in det nationalekonomin missat

Men Samuelsons bild lever kvar. Och om man ska sammanfatta den brittiska nationalekonomen Kate Raworths ärende handlar det om att sudda ut denna och andra bilder som styr det ekonomiska tänkandet, och ersätta dem med bilder som på ett bättre sätt tar in de humanitära och ekologiska värden som nationalekonomin missat.

Det är en intressant idé. Problemet är bara att hon är så dålig på att rita bilder. Ta bara hennes stora idé – donuten. Enligt Raworth beskriver den en framtida ekonomi som balanserar mellan ett “socialt fundament” (tillgång till mat, vatten, sjukvård, bostad och andra basala saker för alla jordens medborgare) och ett “ekologiskt tak” som sätter en övre gräns för hur stor del av jordens naturresurser som vi kan ta i anspråk.  

 

LÄS MER – Johan Anderberg: Därför fick Steve Jobs barn inte testa Ipaden 

 

Men en donut har väl inget tak? Och varför måste modellen ha ett runt hål i mitten? Vad finns i det hålet?

Raworths extraordinära talanglöshet för metaforer är lika stor som hennes kärlek till dem: nationalekonomin är en “solodansare” på en dansbana, människor är bläckfiskar, marknaden beskrivs först som en eld, sedan som en trädgård, och den nyliberala världsbilden är ett manuskript. När hon beskriver dagens ekonomi som timglasformad missar hon att ett timglas brukar vara lika brett i båda ändarna.

Ändå är boken långt från oläslig. Till viss del beror det på den fläckfria översättningen. När svenska förlag har tagit för vana att prångla ut smått oläsliga faktaboksöversättningar känns det som en ynnest att få läsa 300 sidor helt utan anglicismer. 

Men gömt i boken finns också en intressant historia. Den handlar om hur nationalekonomin gick från att vara en modell av människan till att bli en modell för människan. Med andra ord: hur förvandlades ämnet från en beteendevetenskap – jämförbar med socialpsykologi – till att bli något slags politisk ritning för hur samhällen ska fungera? “Nationalekonomin”, skriver Raworth, “är politikens modersmål, det offentligas språk och det tänkande som formar våra samhällen”.  

Friedrich Hayek fick pris till Alfreds Nobels minne

Raworth verkar hålla världens ekonomer ansvariga för den smått autistiska jakt på tillväxtsiffror som präglat världen sedan världskrigens slut. Men frågan är hur rättvist det är. Redan på 1960-talet sa Simon Kuznets – som uppfann det mått som senare skulle bli bnp – att “den som eftersträvar mer tillväxt bör klargöra vad som ska växa och varför.” Och när Friedrich Hayek fick Sveriges Riksbanks pris till Alfred Nobels minne sa han att priset var en dålig idé, eftersom det gav en “auktoritet åt individen som ingen enskild ekonom bör ha”. 

Ekonomer, sa han, utövade ju sitt “inflytande på lekmän”.

Här missar Raworth målet en aning. För det är ju inte ekonomerna, utan just lekmännen – politikerna, journalisterna, tjänstemännen, väljarna – som tänjt planeten till bristningsgränsen. Visst, det fanns en ekonomisk teori som kallades miljökuznetzkurvan som gick ut på att tillväxt först gjorde miljön sämre och sedan bättre. Och visst, den har falsifierats.

Men det var ju bara en teori. En av många.

 

LÄS MER – Johan Anderberg: Rädda världen, tänk som Warren Buffet

 

Är så mycket verkligen nationalekonomins fel? Eller ligger ansvaret hos de politiker som i praktiken hävdat att det är fullt möjligt att göra fisksoppa av ett akvarium och sedan återställa akvariet i sitt ursprungliga skick?

Nationalekonomins historia är trots allt full av gestalter som värdesatt allt det som inte är ekonomi. “Ett stationärt tillstånd vad gäller kapital och befolkningsmängd”, skrev John Stuart Mill redan 1848, “är inte detsamma som ett stationärt tillstånd för den mänskliga utvecklingen.” 

Och John Maynard Keynes hoppades hundra år senare att ekonomins problem inom kort skulle hamna i bakgrunden och att “människors hjärtan och hjärnor” därefter “upptas av våra verkliga problem – livet och de mänskliga relationerna, skapande och beteende och religion.”

Intressant nog skulle många i dag definiera “verkliga problem” som någonting annat än det Keynes längtade efter – förmodligen något som på ett eller annat sätt berör ekonomi.

Det är ett anmärkningsvärt kulturellt skifte.

Den stora frågan är kanske hur det uppstod.

 

SAKPROSA

Donutekonomi

Kate Raworth

Daidalos, 402 s.

Översättning Linus Kollberg

 

Johan Anderberg är medarbetare på Expressen.