Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Är hämnd en rätt som bäst serveras litterärt?

Vigdis Hjorth. Foto: AGNETE BRUN / NATUR OCH KULTUR
Martina Montelius. Foto: OLLE SPORRONG
August Strindberg var inte rädd för att använda verkliga människor till att skapa litteratur. Foto: JONAS EKSTRÖMER/TT / TT NYHETSBYRÅN

Måste man leva sitt liv på ett sätt som klarar av att bli skildrat i en roman? 

Martina Montelius svarar på en av frågorna som samtidslitteraturen väcker. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. ”Människor borde tänka på att uppföra sig på ett sätt som tål att bli omskrivet i en roman”, säger norska succéförfattaren Vigdis Hjorth i senaste numret av Vi Läser (nr 4/2019), och fortsätter: ”Varför ska jag som romanförfattare ta hänsyn till människor som inte tar hänsyn till mig?” 

Mitt svar: du bestämmer, men fråga dig om du är beredd att se de omskrivnas vätskande köttsår i en nära framtid. 

Hjorths svar finns i bokform. Romanen ”Arv och miljö” har sålts till 20 länder, och hennes ursprungsfamilj, som känner igen sig i boken, är ursinnig. Systern Helga Hjorth skrev en egen bok, ”Fri vilje”, med sin version av vissa förlopp. Mamman stämde Den Nationale Scene i Bergen på 250 000 norska kronor för deras dramatisering av romanen (men fick inga pengar). 

Kommer jag att utkräva hämnd i en framtida, egen bok? Definitivt inte.

En person i min bekantskapskrets nämner mig i ett par av sina öppet verklighetsbaserade böcker. På ett ställe ljuger vännen om mig, tycker jag. Ett händelseförlopp som involverar oss båda beskrivs på ett sätt som inte alls stämmer med min minnesbild, och som ställer mig i dålig dager. Alla som känner oss förstår att det är mig det handlar om – och andra nyfikna kan enkelt googla fram uppgiften. Jag kan ingenting göra. Vill inte heller. Inte ens ta upp saken med författaren. Kommer jag att utkräva hämnd i en framtida, egen bok? Definitivt inte. 

Alla mina böcker innehåller skildringar av människor i mitt liv – men ingen, knappt ens de själva, skulle kunna peka ut dem. Givetvis inte; det är ju just konfrontationsskräcken som driver mig att kamouflera mina emotionella banemän i multipla lager av fel kön och åldrar och slöjda onda sagor av dem, i stället för att göra upp med dem öga mot öga. Dessutom frilägger fiktionaliseringen oändliga möjligheter att hitta på, skapa otäcka hybrider mellan medlemmar av bekantskapskretsen, skriva om historien. 

Så gör ju folk mot varandra ändå, i verkliga livet – ”Så var det inte alls” är väl en av mänsklighetens vanligaste repliker. Men författaren slipper bli avbruten och vingklippt av omgivningens revisionistiska perspektiv. Så länge verkshöjden hålls uppe kan man på ett närmast puerilt sätt vältra sig i tolkningsprivilegier från morgon till kväll. Och eftersom jag själv ägnar mig åt sådana excesser måste jag väl godta att någon gång befinna mig i den litterära skottgluggen. 

Men berättelsen står där den står. Den är sin egen verklighet.

”Arv och miljö” är ingen dagbok. Om Vigdis Hjorths anförvanter inte själva tutat i luren hade ingen kunnat påstå att den handlade om dem. De hade kunnat hävda samma sak som författaren själv: att det var ett stycke fiktion. De hade kunnat hävda detta till och med inför sig själva. 

En bok med försänkningar i objektiv sanning klarlägger egentligen ingenting – och för de närmast berörda skapar den troligen sår oftare än den läker dem. Men berättelsen står där den står. Den är sin egen verklighet. Det är den stora lockelsen i att skriva en bok: inte att kalkera sanningen, utan att självsvåldigt omstöpa den. Och resten av världen har bara att kapitulera. 

Martina Montelius är författare och medarbetare på Expressen Kultur. Hennes senaste bok är ”Avlivningskliniken Tusenskönan”