Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Är det lagligt att skita i traditionerna?

En sillalunch. Foto: YLWA YNGVESSON
Zara Kjellner. Foto: ASTRID GRELZ

Midsommarafton är en högtid som inte ger plats åt alla. 

Zara Kjellner har tröttnat på den väna svenskheten och letar efter alternativ.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

MIDSOMMAR. Det är en varm lördag i juni, träden är fulla av klorofyll och ett dussin nakna kroppar ligger och sväller i solen. Människor och natur är del av samma långsamma kretslopp, staden börjar bli smutsig men ingen orkar städa. 

Pappa och jag grillar kebab i Tantolunden. Vi har valt en lugn, folktom plats bredvid ett dagis och nu sitter pappas fru och förbereder maten för grillning: hon tar fram persiljekvistarna, pitabrödet, lökarna, köttet och dukar upp allt på en filt i skuggan av ett träd. Min lillasyster springer runt och leker i parken. Hon gömmer sig i en buske som stinker urin och står och ler saligt tills vi kommer och hämtar henne. Gång på gång upprepas proceduren. 

Grilla kebab i Tanto på midsommar känns som ett brott mot svensk grundlag. Någonting fundamentalt förvridet, nästan olagligt.

Pappa sprutar tändvätska och slänger en tändsticka på grillen, ett svagt oljigt dis från kolen går snart att se ovanför engångsgrillen. Ett os från starkt kryddat kött sprider sig snart under träden. Runt omkring oss ser jag hur folk börjar granska oss ogillande. En kvinna som sitter i en solstol reser sig halvt upp, stödd på armbågarna, för att iaktta proceduren.

Köttet börjar bli klart och vi sätter oss för att äta. Om några dagar är det midsommar och pappa föreslår att vi ska ses och grilla då också. Jag börjar fundera över den gamla högtidens innebörd. Grilla kebab i Tanto på midsommar känns som ett brott mot svensk grundlag. Någonting fundamentalt förvridet, nästan olagligt.

Norén på Österlen

Tiden för midsommar kommer med tydliga gränsdragningar i staden. Två skilda läger skapas: de som har råd att fly och de som måste bli kvar. Bodil Malmsten skriver någonstans om ångesten i juni när folk börjar packa bilarna. Hon står på en balkong och ser familj efter familj fly stenöknen. Duktiga familjefäder som fäster cyklar på takräcken, mammor med barnet på knät och väskor sprängfyllda med sommarkläder och solkrämer – och så ögonblicket när bildörrarna smäller igen, familjerna susar i väg och hon står kvar. 

Midsommar är början på det där andra livet som inte är arbete. Nu ska huvudet rensas och fyllas med frisk luft. Kransar ska bindas, tunna klänningar ska införskaffas och kvinnor förväntas le medan det stundande maratonloppet i köket närmar sig: midsommarafton, svenskarnas heliga graal. ”Nu ska vi slappna av så in i helvete”, utbrister mannen som anländer till Österlen för att fira midsommar i Noréns ”Tiden är ett hem”.  

Knytkalas, alla har med sin egen sillburk, var man sköter sitt.

När jag för några år sedan blev intervjuad i tysk tv om svenskars traditioner frågade en journalist med rinnig blick om inte de svenska kvinnorna blir extra frisläppta kring midsommar. Det eviga dansandet runt lövfallosen och så de ljusa midsommarnattsdrömmarna om fruktbarhet. Onekligen finns det något promiskuöst över midsommarnatten och i Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” blir karaktärerna queera, om så bara under en natts lopp. Helt kort faller man för man och kvinna för kvinna och sedan, vips, är ordningen återställd. För om det är något som konstituerar midsommar så är det ett tydligt befästande av det vi håller heligt: tvåsamheten och familjekonstellationerna knyts åt till en hård liten knut. Knytkalas, alla har med sin egen sillburk, var man sköter sitt. 

Men även de utan landställen eller tydliga familjekonstellationer kan ha lyckan att bli medbjudna på midsommar, i all vänlighet och enkelhet, för att ingen ska behöva vara ensam. Samtidigt finns det inget som kan få ensamhetskänslan att dåna så högt som traditioner, oavsett om man får åka med i bilen eller inte. 

Uppspärrade leenden

I Tantolunden är det varmt och kvalmigt, solen står i zenit när vi börjar äta det saftiga köttet. Kanske är det i år jag bryter med idén om att smälta in på något midsommarfirande, kanske är det i år jag slutar dansa med och i stället bara grillar kebab i Tanto. Skiter i traditionerna. För jag är trött på det, på tacksamheten och på den väna svenskheten. På tunna blomklänningar, uppspärrade leenden och blöta manshänder i midsommarnatten. 

Det dröjer inte en lång stund innan den blonda kvinnan träder fram och ställer sig bredbent framför grillen. Det känns inte alls bra med det torra gräset, säger hon och sneglar på oss där vi sitter med maten uppdukad. När vi inte svarar på hennes tilltal säger hon rakt och tydligt, som om hon talade med en grupp barn: ”Det är eldningsförbud”. Sedan vänder hon sig om och går tillbaka till sin solstol. 

Det blir ingen kebab i Tanto på midsommar, det är inte ens lagligt. 

 

Av Zara Kjellner

Zara Kjellner är författare och skribent. Under våren debuterade hon med romanen ”Manhattan”.