Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Är det dags för en helt ny mammaskildring?

Linda Boström Knausgård.Foto: Christina Ottosson / CHRISTINA OTTOSSON ÖYGARDEN
<p>Karolina Ramqvist.</p>Foto: Malin Bondeson / PRESSBILDER
Alex Schulman.Foto: Lisa Mattisson
<p>Sara Broos.</p>Foto: IBL

De nyanserade fadersporträtten har tidigare varit mångfalt fler än modersskildringarna.

Johan Kellman Larsson ser ett trendbrott i höstens kulturutbud där mammorna nu tågar in.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Den som söker nyansrika fadersporträtt i kulturen behöver inte leta länge. Inte minst har litteraturen de senaste åren varit full av faderlig omsorg. Aris Fioretos "Halva solen", Hanna Hellquists "Karlstad Zoologiska", Johannes Anyurus "En storm kom från paradiset", Göran Rosenbergs "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" och Peter Handbergs "Skuggor" är några lysande exempel.

Men hösten 2016 tillhör mammorna. I flera högaktuella romaner, filmer och tv-serier skildras modern. Och det låter inte som det brukar. De många porträtten är både komplicerade och allsidiga. Det är inget annat än radikalt, för vår tid. I en intervju med P1:s "Kulturnytt" säger Linda Boström Knausgård, aktuell med sin andra roman "Välkommen till Amerika", att hon tror att fadersporträtt i kulturen är vanligare eftersom pappan traditionellt haft den största makten i familjen.

 

LÄS MER: "Frigående barn är inga övergivna höns"

En mamma att frigöra sig från

Maken Karl Ove Knausgård har ju skrivit en självbiografisk romansvit i sex delar, "Min kamp", som i grunden är en enda lång fadersuppgörelse. Själv har Linda Boström Knausgård den här gången skrivit ur en elvaårig flickas perspektiv; om en mamma som väcker olika känslor.

Mamman, till vardags skådespelare på Dramaten, är ljuset, men också någon som dottern Ellen måste frigöra sig ifrån. Ett annat mångbottnat modersporträtt står Sara Broos för i bioaktuella filmen "Speglingar". Dottern undersöker tystnaden mellan sig själv och mamman, konstnären Karin Broos. "Först var mamma förstås tveksam till en film och undrade, lite typiskt henne, varför just hon skulle vara intressant eller vad hon skulle kunna uttrycka", säger Sara Broos i en intervju med Dagens Nyheter om upprinnelsen till filmen (26/8).

 

LÄS MER: Helena Granström: "Fem minuter av grymhet"

Missfall och ätstörningar

Dokumentären är våldsamt uppriktig; som om filmaren har velat exponera sådant som vanligen beslöjas med kvinnlig skam. Mammans missfall och nedärvda ätstörning skildras utan filter. Det är lågfrekvent berättat, men känns ändå skarpt, som stick av kyla i höstluften.

Karin Broos är bitvis både avstängd och avståndstagande. Som barn, berättar Sara Broos, skrämdes hon av mammans mörka, melankoliska kvinnoporträtt. När hon var elva sminkade hon sig för första gången, med svart kajal och rött läppstift, "Jag ville se ut som mamma". När Sara Broos är 15 år slutar även hon att äta. Senare i livet kämpar dottern med mammans frånvarande närvaro.

Även Karolina Ramqvist vänder blicken inåt i sin kommande bok "Det är natten". Den personliga essän beskrivs som "En skildring av splittringen mellan yrkesroll och modersroll, att vara kvinnlig författare och värna om det egna rummet."

 

LÄS MER: Linda Boström Knausgård undersöker familjen

En faderligt oöm mamma

I HBO:s hyllade kriminaldrama "The night of" är föräldrarollerna ombytta. Pappan står ovillkorligen bakom sin mordåtalade son. Den närmast faderligt oömma mamman, Safar Khan (fint gestaltad av Poorna Jagannathan), är inte lika övertygad om pojkens oskuld. "Ett odjur gjorde det där", säger hon till sonens advokat efter att hon sett bilder på det knivmördade offret, "har jag uppfostrat ett odjur?"

När obducenten med bestämdhet hävdar att den åtalades handskada måste ha uppstått medan han huggit sitt offer med köttkniven, får mamman nog. Hon stormar ut ur rättssalen. När sonen senare ringer från Rikers Island där han kämpar för sin överlevnad bland fängelsepsykopaterna, så ignorerar hon samtalet.

 

LÄS MER: Tjuvsamhället i Karolina Ramqvists nya bok

Fondue och tändvätska

Även i Alex Schulmans självbiografiska och självutlämnande roman "Glöm mig", som utkommer i oktober, tecknas en sällsynt mänsklig mor. I en intervju med Café säger författaren att han kände att han förlorade sin svårt alkoholiserade mamma, Lisette Schulman, när han började tänka att hon när som helst kunde lämna familjen. Han minns särskilt en episod från barndomen:

Familjen ska göra fondue men mamman spiller tändvätska på bordet och så börjar det brinna; hon springer för att hämta en filt. Men han tänker bara: nu drar hon. "Det är en väldigt osäker barndom, eller hur?", undrar Alex Schulman i intervjun och fortsätter, "när som helst kan hon bara sticka."

Det är inga passionerade och lojala modersväsen vi ser. De passar inte in i några tillrättalagda livsstilsmagasin, sublima Paulo Coelho-romaner eller friserade Instagramflöden, där tillgivna, prestationsorienterade mödrar poserar med barnen i snett förmiddagsljus. Nej, det här är fläktrökande, hårt supande, tvivlande och ibland egocentriska föräldrar. Man kunde nästan tro att det handlade om män.

Håller den traditionella mammarollen på att suddas ut, till och med skrivas om? Det är mycket att hoppas på. Men tendensen är märkligt befriande.

 

Johan Kellman Larsson

kulturen@expressen.se

Johan Kellman Larsson är kulturjournalist.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.