Kan berättelser besegra Putin?

ESSÄ. 2015 visades den första säsongen av tv-serien ”Ockupationen” på norsk tv. Serien skildrar en rysk ockupation av Norge som EU och USA mer eller mindre stillatigande accepterar, eftersom ockupationens mål är att öppna de oljekranar som en grön norsk regering har stängt. När jag utformade idén till tv-serien var det för att berätta om individers moraliska dilemman och val i en extrem situation, en medveten parallell till den som våra föräldrar eller far- och morföräldrar upplevde under den tyska ockupationen 1940-1945.

En del av kulissen var det politiska spelet mellan ett mindre land, en mäktig granne och en omvärld av stormakter som väger politiska principer mot ekonomiska faktorer och sin egen säkerhet. Men jag trodde ändå att det skulle framgå tydligt att poängen med fiktionen i ”Ockupationen” inte var att säga något om Ryssland, lika lite som idén bakom Steven Spielbergs ”Hajen” var att säga något om vithajen.

Eller rättare sagt: motpartens berättelser var bättre.

Ändå reagerade ryska myndigheter. Rysslands ambassadör i Norge, Vjatsjeslav Pavlovskij, uttalade till den ryska nyhetsbyrån TASS att ”Det är absolut en skam att författaren just i år, på sjuttioårsjubileet av segern i andra världskriget, tycks ha glömt den sovjetiska arméns heroiska insats för befrielsen av Nordnorge från nazistiska ockupanter och i stället har bestämt sig för att i värsta kallakrigs-tradition skrämma norska tittare med ett icke-existerande hot från öst.”

Det kan förstås hända att den ryska ambassadören var särskilt känslig eftersom Ryssland året innan – förvisso långt efter att ”Ockupationen” hade skrivits och planerats – hade annekterat Krim och därmed placerat sig själv i rollen som den stora antagonisten på den politiska scenen. Men varför denna våldsamma reaktion när serien helt uppenbart gällde en fiktiv berättelse, dessutom en där ryssarna för en gångs skull inte framställdes som en samling anonyma, robotaktiga och onda bad guys.

Kanske är svaret detta: i en tid då sanning har devalverats till fake news och propaganda och starka ledare utses av opinionsvågor snarare än meriter och politiska ståndpunkter, har inte fakta längre samma tyngd som förut. Sanningen har fått ge vika för berättelsen som väcker känslor, berättelsen om oss, den som definierar vår grupp, nation, kultur, religion. Kanske var det inte brist på vapen och militärmakt som orsakade nederlagen i ockupationskrigen i Vietnam och Afghanistan, utan bristen på berättelser som kunde ”win the hearts and minds”. Eller rättare sagt: motpartens berättelser var bättre.

Ett av de mest använda citaten i det som nu skrivs om Rysslands senaste krig är den amerikanske senatorn Hiram Johnsons berömda ord från 1917: ”Krigets första offer är sanningen.” Det används bland annat för att påminna journalister och redaktörer om hur utsatt faktabaserad sanning är när parterna slåss för att få genomslag för sin version. Men det är också en påminnelse om att det är naivt att tro att en journalist – även en med integritet och oberoende – kan rapportera utan att färgas av sin kultur, nationalitet och sina nedärvda värderingar, särskilt i ett krig.

När Nobelpristagaren och en av vetenskapsmännen bakom atombomben, Richard Feynman, skriver om något så absolut som fysik att ”vi vet ingenting säkert, bara med en varierande grad av sannolikhet”, så säger det sig självt att idén om den perfekta, ”objektiva sanningen” är en illusion. Men liksom vi med stor grad av sannolikhet kan anta att 1 + 1 = 2, är det skillnad på att försöka säga något som är sant och försöka säga något som är osant.

När den spanska fascistgeneralen Franco 1937 lät massakrera civilbefolkningen i Guernica med bomber under inbördeskriget, kunde en hel stad av ögonvittnen berätta vad som hänt. Men så fort bilderna av förstörelsen och offren kom ut insåg Franco och hans generalstab vilka känslor de skulle väcka både i Spanien och internationellt, och påstod hårdnackat att det var de republikanska invånarna i staden som själva hade tänt eld på sin stad. Och blev länge trodda. Åtminstone av de som ville tro.

Emellertid hade republikanerna en bättre historieberättare. Pablo Picasso svarade strax med att måla ett av sina mest berömda konstverk, ”Guernica”, som skildrade infernot i den lilla spanska staden. Detta arbete, målat i Paris, en icke-objektiv framställning och produkt av en konstnärs fantasi och inlevelse, bidrog till att väcka hela Europa. Det visades i Paris samma år och skickades därefter på turné i Europa och bidrog starkt till rekryteringen av frivilliga till den republikanska sidan i inbördeskriget.

Det är den friheten som ger fiktionen makt, särskilt om vi som publik inte är medvetna om att vi utsätts för proganda.

Om ”Guernica” var propaganda och samtidigt ett sant mästerverk, kan detsamma sägas om ”Pansarkryssaren Potemkin”, som de sovjetiska myndigheterna beställde av regissören Sergej Eisenstein 1925, till firandet av jubileet av den första ryska revolutionen 1905. Även om bägge konstverken utger sig för att skildra faktiska händelser, tar de sig stora konstnärliga friheter – till exempel ägde den berömda scenen med massakern i trappan i Odessa aldrig rum. Men berättaren av fiktion behöver inte stå till svars för den sortens detaljer, avsikten är att säga något som är sant men inte nödvändigtvis faktiskt. Att röra vid hjärtan och sinnen, inte att rapportera antalet döda, antalet ton bomber, vem som gjorde vad mot vem, när och var.

Det är den friheten som ger fiktionen makt, särskilt om vi som publik inte är medvetna om att vi utsätts för propaganda. Tanner Mirrlees vid Ontario tech university och författare till ”Hearts and mines: The U.S. empire's culture industry” beskriver hur U.S. office of war information under andra världskriget hade en enhet som uteslutande arbetade med Hollywood, the Bureau of motion pictures. Mellan 1942 och 1945 gick byrån genom 1 652 manus och reviderade eller strök allt som framställde USA på ett ofördelaktigt sätt, inklusive material som fick amerikanerna att verka ”likgiltiga eller motståndare till kriget”.

Enligt Mirrlee var det Elmer Davis, chefen för Office of war information, som sa: ”Det enklaste sättet att indoktrinera folk med propaganda är att skicka den via ett medium, som en underhållningsfilm, så att de inte märker att de matas med propaganda.” Mirrlee har sagt till det kanadiska tv-bolaget CBC att film var och är det perfekta verktyget för att forma åsikter hos ett folk, eftersom filmer både inspirerar oss och konsumeras av människor gemensamt. Mirrlee påpekar också att Hollywood fortsatte marknadsföra amerikanska militära ideal genom kalla kriget, och fortsätter göra det än i dag. 

Det pågår en kamp mellan versioner och den bästa kommer vinna.

Idag sitter en hel värld i mer eller mindre samma biosalong och bevittnar det som sker i Ukraina. Men vi ser – bildligt talat – på dubbade versioner, eller med undertexter på vårt eget språk, och vi tar inte del av samma berättelse. Det pågår en kamp mellan versioner och den bästa kommer vinna.

Den norske mediekommentatorn Mode Steinkjer i Dagsavisen uttrycker det så här: ”Krig handlar inte bara om vilka militära eller civila mål som förstörs. Det handlar lika mycket om att vinna känslorna hos den del av världens befolkning som inte är direkt involverad i konflikten.”

Så frågan är vilka medel man är villig att ta i bruk för att vinna dessa känslor, särskilt i en situation där diktatorn Vladimir Putin spelar efter egna regler och bedriver både propaganda och censur på ett sätt man trodde tillhörde ett dystert förflutet. Är det önskvärt eller ens lämpligt att spela efter Putins regler? Det verkar trots allt motsägelsefullt att demokratiska länder ska ge ifrån sig demokratiska förmåner och principer som yttrandefrihet och transparens, även för att temporärt skydda demokratiska värden.

Förvisso sa Winston Churchill att ”i krig är sanningen så dyrbar att hon alltid måste skyddas med en livvakt av lögner”. Är man pessimist kan man tillägga att i ett krig är lögnen så viktig att hon alltid måste skyddas med nya lögner. Men det finns alltid ett krig eller en konflikt man kan använda som förevändning för att försvara ett dylikt undantagstillstånd.

Är man – som jag – optimist, kan man därför hoppas att sanningen, det vill säga den icke-perfekta, subjektiva sanningen hos en journalist, konstnär eller annan typ av berättare som försöker uttrycka något sant, ska segra. Att Abraham Lincoln hade rätt: ”you cannot fool all the people all the time.” Det finns trots allt exempel på det, som ett Sovjetunionen som kollapsade inifrån eller en Donald Trump som kastades ut ur Vita huset. Ställda inför ett utmattande myller av versioner av verklighet, behöver vi inte kapitulera och acceptera att alla versioner är lika sanna. Några är faktiskt sannare.

Ross Burley i det London-baserade, oberoende Centre for information resilience, som har som syfte att främja objektiv rapportering och motarbeta desinformation och propaganda på båda sidor, menar att Putins berättelse om varför Ryssland bedriver krig i Ukraina vinner gehör hos en majoritet av de ryssar som saknar tillgång till sociala medier och utländsk rapportering. Men samtidigt ska man inte vara naiv och tro att mer öppenhet över en natt hade vänt stämningen mot en Putin som i över 20 år har haft ett överväldigande stöd hos befolkningen. 

Medan vi följer militära aktioner, sanktioner och diplomati från dag till dag, är kriget om narrativet det långsamma kriget.

I Bernard L. Mohrs bok ”Hvorfor stemmer russerne på Putin” hänvisas till en opinionsmätning som visar att en majoritet av ryssarna påstår sig hellre vilja bo i ett mäktigt land som grannarna fruktar än i ett litet land med högre levnadsstandard. På så vis ger Putin ryssarna det de vill ha. Men Ross Burley pekar också på att den yngre generationen i Ryssland använder VPN och andra tekniska kryphål för att skaffa sig de andra berättelserna om det som sker. Det är en än så länge liten, men resursstark grupp som en dag kommer bli journalister, författare och konstnärer med berättelsen som sitt vapen.

Medan vi följer militära aktioner, sanktioner och diplomati från dag till dag, är kriget om narrativet det långsamma kriget. Till syvende och sist är det ett krig som Vladimir Putin kommer förlora oavsett hur många livvakter han omger sin lögn med.

Frågan är bara hur länge det dröjer till ”syvende och sist”. Franco var diktator i Spanien i nästan 40 år med omfattande censur som ett av sina viktigaste försvarsverk. Men till slut förlorade han i historieböckerna och spanjorerna har förkastat hans arv och tankegods. ”Guernica” kom till Spanien först 1981, sex år efter Francos död. Det besöktes av över en miljon människor bara under första året, och är fortfarande det stora dragplåstret i nationalmuseet Reina Sofia i Madrid. Eftersom de sannaste – om inte faktiska – historierna är de bästa.

Av Jo Nesbø

Jo Nesbø är norsk författare. Han har bland annat har skrivit tv-serien ”Ockupationen”.

Översättning av Jens Liljestrand

FOTNOT: Texten publicerades ursprungligen i Weekendavisen.

Lägg ut: ”Kriget inifrån”

MEDIEPODD. Magnus Falkehed om historien som skrivs i Kiev. Karin Olsson och Magnus Alselind diskuterar dråpet som tvingar UG att följa upp Lena Sundströms reportage och Jan Helin som middagssällskap