Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

April - den grymmaste av månader?

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

BÄST JUST NU:
Dennis Magnussons ungdomspjäs Att döda ett tivoli, löst baserad på Brott och straff, sätter moralfrågor i centrum utan att moralisera.

NÄSTA VECKA:  JESPER HÖGSTRÖM

Är april verkligen den grymmaste av månader? Kanske för det överspända tonårshjärtat - nu för tiden lägger jag i stället min röst på november. Plötsligt vaknar man en morgon till en hall fylld av trasiga paraplyer och en obehaglig känsla av ickeexistens. Septemberguld har kraschlandat i en vattenpöl. Småcitrusglädjen har mattats, nya höstkappan har börjat noppa och elementen knäpper och brusar i oregelbundna intervaller, stör sömnen och den hetsiga läsningen av alla dessa böcker som ska plöjas för bildning och arbete.

I somras skrev Malte Persson på det här utrymmet om att rymma undan pliktläsningen, till Shakespeare och En midsommarnattsdröm. Min novemberrymning går till en tunn Faber and Faber-utgåva av T. S. Eliots The waste land. Med tanke på de tusentals spaltmeter som skrivits om den 434 rader långa dikten och alla dess sjövilda referenser är kanske inte njutning och kravlöshet det första man tänker på. Men jodå, det är just det som är det okynniga i kråksången.
Det njutningsfulla ligger i att strunta i analys, att vägra fotnoter, inte gräva mer än jag har lust till.

Jag har läst The waste land massor av gånger och sällan har jag mer än flyktigt funderat över vad hela kalaset på detaljnivå betyder. Njutningen för mig ligger på en annan nivå. Någonting fladdrande och ogreppbart, en rastlös känsla för rastlösa novemberkvällar i en stad av snålblåst och kulregn. My nerves are bad tonight.
En av många som funderat över The waste land är skräckförfattaren H P Lovecraft. Han var inte imponerad. Han skrev en parodi på Eliots dikt kallad Waste paper: A poem of profound insignificance och menade att Eliot ägnade sig åt meningslöst pusslande med citat, slang, referenser till världslitteraturen och annat skröfs. Vad hade Lovecraft för pinne i röven egentligen? Det är ju kollagetanken som är det finaste i The waste land. Är inte hela vår inre och yttre värld skapad av ett evigt klippande och klistrande?
Som en lyrikens David Lynch ritar Eliot en karta över hjärnans alla möjliga och omöjliga vindlingar, en själens labyrint som man kan vandra i hur länge som helst utan att hitta ut.

Långt före dj-kultur
och allmän respekt för samplandets svåra konst skriver Eliot ett dansmaraton vars små rytmer och toner fortsätter ljuda i kroppen långt efter ljusen tänds: I varje gathörn hoppas jag att någon ska hoppa fram, ropa: Stetson! Att någon skall visa mig ångest i en handfull stoft, en drunknad fenicisk sjöman, kalla mig hyacintflickan. Shantih. Shantih. Shantih. Tänker på torn som faller: Jerusalem, Aten, Alexandria, Wien, London. Overkliga.
Jag läser till långt in på natten och reser till södern om vintern. God natt, Bill. God natt, Lou. God natt, May. God natt. Tata. God natt. God natt. God natt, mina damer. God natt, god natt. November, god natt. God natt, knäppande element och håll käft.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!