Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Apokalypsen

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

För 18 år sedan publicerade Bill McKibben sitt profetiska, välargumenterade och ytterst deprimerande mästerverk The end of nature. Tesen var att människor så till den grad har förändrat miljön att världen inte längre kan anses ”naturlig” som den gjorde för våra förfäders tusental generationer – i den meningen att den stod över och bortom mänskliga mekanismer.
McKibben hävdade att människogenererad global uppvärmning, utrotning av arter, ekologisk förstörelse och försurade regn för alltid hade förändrat biosfären till något som kunde betraktas som en mänsklig uppfinning. Vi lever i en sorts guldfiskskål och har förgiftat vattnet.
Motargumentet är att eftersom vi är delar av naturen så är allt vi gör – om det så är att skapa plast, atombomber, insektsgifter, genmanipulerade grödor eller cd-skivor – per definition naturligt.
Med det sättet att resonera, särskilt vanligt förekommande hos dem som har avgörande intressen i att bevara status quo, är allt okej och jordens förmåga att härbärgera allt oändlig. Men naturligtvis, och de som driver det här resonemanget vill inte erkänna det, är den logiska förlängningen av detta att naturen kommer att rengöra sig själv. Från oss, alltså.

När vi pratar om att rädda jorden menar vi mer specifikt att rädda den för vår egen skull. Som vi alla vet har naturen – påverkad av mänsklig aktivitet eller inte – en skrämmande makt att förgöra oss, inte bara genom de stormar och torkor och miljökatastrofer som vi ser dra fram över världen i dag utan i hur den kväver varje art som överutnyttjar dess resurser: genom sjukdom och död.
Något av det mest kortsiktiga och föraktliga som Bushadministrationen har gjort, i en lång lista av maktmissbruk, är en som då uppmärksammades föga: att skära ner medlen till familjeplaneringsprogram över hela världen, en eftergift till extremhögern och de religiösa fanatiker som ser preventivmedel som omoraliska. Tja, vi är ju 6,2 miljarder nu, varav ungefär en tredjedel inte kan äta sig mätta.
Men här finns inga tankar på en uthållig livsstil eller om begränsad tillväxt – tillväxt är ju själva stöttepelaren för den kapitalism som håller oss andra med varor och andra livsnödvändigheter.
Kapitalismen i sin nuvarande version förutsätter oändliga resurser och ett oändligt antal konsumenter. Detta måste kraschlanda förr eller senare eftersom allt vi är beroende av för att kunna leva – mat, vatten, luft – finns i begränsad mängd, på väg att försvinna under loppet av en människas livstid. Så vi kommer att dö, ännu en art utplånas, och naturen – kanske förändrad och förändrad igen av nästa asteroid eller av de arter som ersätter oss – kommer att fortsätta ända tills solen börjar få ont om bränsle och blir en röd jätte som bränner ihjäl allt i vilket fall som helst.

Det här utgör ett stort problem för dagens författare (och filosofer, bilindustriarbetare, miljövänner, kompositörer; alla som tänker längre än till nästa blink på börsen). Om 50- och 60-talens existentialister – Sartre, Camus etc, och de absurdistiska dramatiker som dök upp i deras spår – kände att talet om mening i en existens som inte byggde på någonting och slutade med döden var orimligt, vad ska då vi säga?
Varför borsta tänderna eller gå till skolan, varför skaffa barn, betala hyran, göra något överhuvudtaget, när allt är meningslöst och allt ska komma att upphöra? Detta är verkligen den smutsiga sanning som besudlar alla våra planer för miljön: det finns inget hopp. Vi lever i de yttersta av tider – det måste stå klart för vem som helst som är det minsta informerad eller medveten. Det finns ingen annan natur än den vi känner, ingenstans att fly, ingenstans att gömma sig. Utgången är oundviklig, och vi ser kollapsens frön skjuta skott överallt omkring oss – i massutrotandet, i förfallet av de jordar och de hav som omger oss, i klankrigen som rasar, i flyktingströmmarna och i kampen för resurser.
Vad hopp finns där? Inget. Vad kan vi göra? Dö. Eftersom naturen verkligen lever och kommer att kräva sitt skålpund kött – sina oräkneliga skålpund – för den stora och varaktiga synd som är vår existens.

T.C. Boyle
kulturen@expressen.se

Översättning Nina Lekander.
T.C. Boyle är författare och professor i engelska vid University of Southern California. Hans senaste roman är Talk talk(2006). 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!